 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns ingen anledning att tröstäta television eller nyhetsmagasin. Det finns lika lite anledning göra det, som att tröstäta fluffiga gräddbullar.
Att rannsaka sitt eget beteende med jämna mellanrum är nödvändigt för själva överlevnaden.
Det gångna årets begravningar har blivit återkommande väckarklockor, vår tid är utmätt och vi vet alla hur den slutar.
Tyngd av sjukdomar kan man handla på två sätt. Antingen resignerar man och sjunker ner i meningslöshet, eller så bestämmer man sig för att göra varje dag meningsfull på ett eller annat sätt. Redan det är en motståndshandling. Jag försöker varje dag göra motstånd mot den maktens och politikens meningslöshet som gör oss till valboskap och lydiga undersåtar. Att vara en medborgare, kort och gott.
Det är väl bara vissa publika intellektuella som ska visas upp av maktens pigor och drängar i statstelevisionen för att lugna allmogen, som tror att vi lever i en demokrati. Eller tror - det gör de inte - utan låtsas tro. Ungefär som hycklande frikyrkopredikanter som bara vill ha makt.
SvaraRaderaDet är som varje ärlig människa i detta land inser illa ställt med vårt en gång så skinande exemplariska välfärdsland. Orsakerna är invecklade. Formellt råder åsikts- och yttrandefrihet, i praktiken inte, eftersom statens ombud i form av räddhågsna arbetsgivare inte befordrar till exempel en alldeles så kompetent person om denne visar sig vara något så skandalöst som Sverigedemokrat.
En annan orsak är dubbelarbetande föräldrar där bådas vardag fylls av dagishämtningar och hinna in på ICA på ett mördande femdagarsschema. Hur skall sådana föräldrar ha tid över till att sätta sig in i politiska frågor? Om dessutom hela kändiseliten bedövar sinnena med påkostade galor i tv, är det svårt att inte dras med i syftet med dessa, vilket det vara månde. Vem vill ställa sig vid sidan och säga jag vill inte vara med? Nej, härskarteknikerna är många och raffinerade. En fungerade parlamentarisk demokrati bygger på att politiker med makt gör korrekta bedömningar av folkviljan. Inte försöker med pock och tvång få folk att spela med. Det senare är vad som sker nu. Hela vardagen är nu via pride-flaggor, klimathysteri och så kallad anti-rasism lika genompolitiserad som vardagslivet i forna DDR (det kommunistisk Östtyskland som höll medborgarna kvar i landet med hjälp av taggtråd och minor samt angiveri).
På grund av bristande konsekvensanalys har våra politiker (inklusive moderaterna) eftersträvat efter mångkulturellt samhälle i fyrtiofem år. Man har inte lyckats med mycket, men det har man lyckats med. Och resultaten är orsaken till att vi hamnat i ett Moment 22. Hur vi än gör så kommer vi ogilla resultatet. Men nåt måste ske.