torsdag 30 september 2021

Georges Moustaki & Zazie - "Le métèque"

Bombmannen i Göteborg

Bomben i Göteborg tillhör väl spetskompetensen hos de importerade gangsters som håller oss som gisslan. 

Så skrev jag för två dagar sedan. I just det här fallet verkar det vara en felaktig slutsats. Mannen som nu är efterlyst på sannolika skäl, och som orsakar en mycket stor polisiär insats i Göteborg under eftermiddagen heter Mark Lorentzon och är 55 år. 

Det är förstås självklart att erkänna när man, som jag, haft så fel. En rättshaverist av så farligt slag är det inte ofta man möter. Nu har det skett. GT skriver utförligt.

Höstlöv, höstbok, höstsjukdom

Foto: Steen Raaschou. Snaphanen.dk
 

Höstlöven syns i gräsmattorna. Men fortfarande är mycket grönt. Vännen Steen i Köpenhamn har sänt mig dessa nya bilder, som jag gärna delar med mig av (klicka för vackra helskärmsbilder).

Nu har jag läst ett andra korrektur på höstboken. Så fort jag får prisuppgifterna från tryckeriet kommer jag att börja saluföra den här i bloggen. Mail kommer också att skickas till alla som förhandsanmält intresse.

Ryggen skriker. Det är inte det värsta, tvärtom överröstar den faryngala dysfagin allt annat. När det blir svårt att både andas och äta anar man något mycket mörkt längre fram. Det finns inga mediciner som kan hejda den.


Foto: Steen Raaschou. Snaphanen.dk


onsdag 29 september 2021

Erik Grip/ Henrik Gunde: Du kom med alt det der var dig. Sange af Jens Rosendal (Gyps Fulvus)



Erik Grip, min favorit bland danska visartister, har kommit med en märkvärdigt stilla och gripande cd, Du kom med alt det der var dig. Han har med sig Henrik Gunde på flygel, samma fina musiker som han gjorde jubileumsskivan Viser genom fem årtier med 2013. Jag skulle vilja säga att skivan visar Erik Grips kvalitéer som sångare, på ett fantastiskt fint sätt. Med det enkla ackompanjemanget bär han fram texterna fördelaktigt klart.


Den nya skivan består av 12 av Jens Rosendals sånger och psalmer. Jens Rosendal är en framstående diktare och lärare, han förkroppsligar den danska högskole-tanken. Han föddes 1932 och i sitt yrkesliv har han varit lärare vid flera högskolor. Han är representerad med 13 sånger i Højskolesangbogen.


Hans sånger har sjungits och spelats in av många artister. Erik Grips cd har sin bakgrund i den bok som Anne Knudsen och Steen Valgreen-Voigt utgav 2019; Du kom med alt det der var dig. Sångerna på skivan har olika kompositörer, som Per Warming, Peter Møller och Erling Lindgren, bland flera andra.


Här är tre av sångerna på skivan:


Först: Du kom med alt det der var dig.


Sedan: Her under de grønne linde.


Och slutligen: Troen er ikke en klippe.



Slutligen två av sångernas texter av Jens Rosendal:



Troen er ikke en klippe


Troen er ikke en klippe midt i et stormpisket hav, tro er at sejle trods bølger over en truende grav. 

Troen er ikke det sikre midt i en verden af fald, tro er at være til stede, høre, når nogen har kaldt. 

Troen er aldrig artikler trykt i en indbunden bog, tro er at vove sig udad varsom og kærlig og klog. 

Troen er det, som kan svigte i en forfærdelig stund,
troen er det, der kan gribes midt på den gyngende grund. 

Tro er det levende, nære, som gi'r mig kræfter og mod så jeg går med dig på vejen, selv om jeg ikke forstod. 

Tro er at løfte din stemme, der, hvor din fjende har magt, tro er at satse på håbet
udsat for verdens foragt. 

Tro er utrolige kræfter, som vil forandre alt.
Vove sig dybt ind i mørket, hvis der for alvor er kaldt. 


*

 

Du kom med alt det, der var dig


 

Du kom med alt det, der var dig,

og sprængte hver en spærret vej,

og hvilket forår blev det!

Det år, da alt blev stærkt og klart

og vildt og fyldt med tøbrudsfart

og alting råbte: lev det!

 

Jeg stormed ud og købte øl,

ja, vint'rens gamle, stive føl

for ud på grønne enge.

Og du blev varm og lys og fuld,

og håret var det pure guld

som solen - skjult for længe.

 

Og blomster åbned sig og så,

at nu blev himlen stor og blå

og stunden født til glæde.

Din næve var så varm og god,

og du var smuk og fuld af mod,

så smuk, jeg måtte græde.

 

Vorherre selv bød ind til fest.

Der sad vi hver benovet gæst

i kærlighedens sale

med øjne, undrende og blå,

vi bare så og så og så

og slugte livets tale:

 

At livet det er livet værd

på trods af tvivl og stort besvær

på trods af det, der smerter,

og kærligheden er og bli'r,

og hvad end hele verden si'r,

så har den vore hjerter.


tisdag 28 september 2021

Bomben och en plötslig insikt

Foto: Astrid Nydahl
 

Inför alla idiotiska uttalanden och alla sönderblåsta journalisthjärnor ställer jag mig en viktig fråga, nu när det alldeles för tidigt skymmer och jag behöver tända en lampa. Jag frågar mig till vilken nytta jag alls tänker, talar, skriver om Sveriges katastrof? Vore inte tystnad och tillbakadragenhet enda rimliga reaktionen?


Bomben i Göteborg

Bild från museum i London.

Nej, det går verkligen inte att "vänja sig". Katastrofen i den före detta nationen Sverige utvecklas med oanade konsekvenser varje dygn. Människor och egendom sprängs sönder. En gangster tycker sig ha lyckats. Hans bieffekter ingår i kalkylen.

Bomben i Göteborg tillhör väl spetskompetensen hos de importerade gangsters som håller oss som gisslan. 

Vad kommer politikerklassen att säga? Åh, de beklagar redan och de tänker på de anhöriga. Mer blir det inte från dem. Men att det blir fler bomber kan vi vara helt säkra på.

Svenska folket kommer sin vana trogen att ställa sig i kö i nästa riksdagsval. Hjulen snurrar, tankarna irrar, förståndet är också bortsprängt. Och när en presstalesman hos Polisen ska uttala sig, blir det en parodi på det svenska samhällets brist på kunskap och vuxenhet:

"Det tyder ju på en viss känslolöshet"

 Och vår parodi till statsminister tillägger:

"Göteborg ska känna att man har hela landets stöd"

Flankerad av Mästerdetektiven Damberg:

"Det är uppenbart att brott inte kan uteslutas"

Vivian Etting: Margrete 1. En regent & hendes samtid (Gyldendal)

 

Vivian Ettings praktverk om den danska drottningen Margrete 1 (1353 - 1412), dotter till Valdemar Atterdag, utkom första gången 1986, både på danska och engelska. I denna nyutgåva har Etting reviderat och uppdaterat en del av texten, och givit en mer fördjupad bild av drottningen utifrån senare tiders forskning inom historia och arkeologi. Säger man den drottningens namn är det en självklarhet att man börjar tänka på Kalmarunionen.


Skärmdump från Berlingske Tidende. Författaren Vivian Etting intervjuas.

I en intervju i dagstidningen Berlingske inför premiären på en film om drottningen, säger Vivian Etting bland annat detta efter Bent Blüdnikows frågor:

Var hun som dronning mindre blodtørstig end sin samtids beslutningstagere, for det var jo en blodig tid med massakrer, mord og tortur?

»Jeg mener, at der var en forskel. Hun foretrak diplomatiets og forhandlingens vej. Mange af tidens herskere veg ikke tilbage fra de mest blodige og brutale overgreb i krige, men hun var mere stemt for at bruge sin snilde ad forhandlingens vej. Hun var jo heller ikke opdraget i krigertraditionen, som de andre, men som prinsesse.«

Samtidige kilder beskriver Margrete som snedig, kløgtig og også ærlig. Er de til at stole på, når vi skal nærme os hende som menneske?

»Det vil jeg mene, for selv hendes modstandere roste hendes kløgt og snedighed. Vi kan også nærme os hende i hendes instruks til sin fostersøn Erik, hvor hun instruerer ham i, hvordan han på sin første store rejse skal opføre sig. Hun er meget grundig og viser sig som detaljens mester, der instruerer ham i diplomati og herskerkunst. Og det er væsentligt at påpege, at Erik hele sit liv udviser stor respekt og positive følelser over for Margrete.«


Kalmarunionen, ett dokument från 1397.


måndag 27 september 2021

Det omfamnade strandträdet

Foto: Astrid Nydahl
 

Den står där så magnifik, strandtallen i Åhus, alldeles vid havet. Den skiljer sig från alla de andra, då den låtit sig omfamnas. De röda och gröna löven signalerar höst lång väg. Frågan är om de också tar död på tallen.

Anders Björnsson: Triptyk

Anders Björnsson i samtal med Peter Luthersson, i Axess TV 2017 (som kan ses här)

Med anledning av författaren och historikern Anders Björnssons 70-årsdag publicerar bloggen idag hans nyskrivna Triptyk. 

 

Tidens tand

 

Jag uppsökte ett universitetsbibliotek och ville lämna över ett pliktexemplar. Bibliotekarien tog inte emot det. Det skulle ändå bara bli makulatur. Han hjälpte mig med att plocka fram en tyskspråkig litteraturvetenskaplig avhandling ur samlingarna. Efter två år har det inte kommit något kravbrev. Man var ivrigt sysselsatt med sina läsplattor på detta bibliotek, som en gång varit mitt.

 

 

Ett spörsmål

 

En vårdad handstil hade denne man, bevarad och odlad genom decennier. Den hade till slut blivit mest för invärtes bruk. Brev han avsände kom aldrig fram: ”adressaten okänd”. Han fick dem åter och måste lösa returporto. Man hur hade kan själv kunnat bli spårad? Detta spörsmål förblev en hemlighet, som inte alls hade med brevhemligheten, grundlagsfäst, att göra. Han kände sig bestraffad.

 

 

Förflyttningar

 

Det förgyllda vägguret av Stjärnhovstyp var en hedersgåva. Det hängde i mitt farföräldrahem. Där fanns också ett Schwarzwaldur med lod. Det rosslade förskräckligt. Allt sådant arvegods numera förskingrat, genom flyttningsrörelser. Vad som återstår är några selterglas och en flintsten, brukad som skrivbordstyngd. Jag stannar vid den och beundrar dess veckade yttre två gånger var vecka, när jag vattnar krukväxterna.

söndag 26 september 2021

Mångkulturens kollaps

Foto: Astrid Nydahl
 

Här ute har vi suttit otaliga gånger under sommaren. Idag strålade solen mot oss, det var helt vindstilla.

Spåren av den "moderna" mångkulturen är likadana varje morgon. Sönderslagna saker, glasskärvor överallt.

Dan Korn skriver i Bulletin:

Mångkulturella stater, som Habsburgska imperiet och Osmanska riket, gav visserligen stora friheter åt minoriteter, men de var diktaturer. Om en demokrati skall fungera måste det finnas en viss grundläggande enighet och samhörighetskänsla mellan människor. Demokrati förekommer bara i nationalstater. Människor som tillhör minoriteterna kan känna stark lojalitet och sympati för majoritetskulturen, samtidigt som de själva mer eller mindre väljer att stå utanför. Detta ser vi i länder som exempelvis Storbritannien och Frankrike där stora invandrargrupper kommer från ländernas gamla kolonier och ofta har stor respekt för och kärlek till kolonialmakternas litteratur, historia och inte minst sport. Man kunde tycka att de borde hata det, med tanke på hur historien sett ut, men verkligheten talar ett annat språk.

Mångkulturalismen har blivit en ideologi alltmer vid vägs ände när de stora problemen med massinvandring blivit uppenbara. Men problemen hänger till stor del samman med förnekelsen av kulturella skillnader, som man därför inte gör något åt. Så var inte tanken från början. Vad de tidiga mångkulturalisterna dock inte tänkte på var att också majoriteten har rätt till sin kultur och sitt kulturarv och att denna kultur är en språngbräda in i samhället och innebär verklig integration. Då var det nämligen så självklart att det var på det viset, att man inte behövde tala om det.

Så är det inte längre. Nu behövs majoritetens kultur på ett tydligare sätt. Och det behöver inte innebära en motsättning till minoriteters frihet.


lördag 25 september 2021

Spioner, informatörer och agenter i Sveriges avlånga land

Foto: Astrid Nydahl
 

Iran lyckades få in en man på nyckelpositioner i vårt arma land. En tid satt han i SÄPO:s högsta ledning. Nu är han gripen. Först nu. Han kom till Sverige 1985, så det är också möjligt att mullorna har värvat honom här.

Vad säger detta oss? Mig säger det att det bland hundratusentals människor från Syrien, Irak, Somalia, Eritrea... etc. finns många informatörer i Sverige. De har det gott här. De sticker knivarna i landsmännens ryggar. Offren för deras verksamhet gör sällan något väsen av sig, om de inte har mördats av "hemlandets" agenter. Nu kallar de Sverige sitt hemland, och vi har inte susning om vad som pågår. Pressen nöjer sig med att år ut, år in prata om en enda sådan av regimen i det forna hemlandet, fängslad skribent. Alla de andra befinner sig i mediaskugga.


Omständigheternas diktatur

Foto: Astrid Nydahl
 

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på. Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. 


Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon. Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.

 

fredag 24 september 2021

Jag bugar inte, jag krusar inte

Foto: Astrid Nydahl
 

Vilken vinkel du än väljer är skönheten densamma. Vilken åsikt du än förfäktar är makten alltid densamma. Vi tror oss välja men har bara lite olika infallsvinkel på livet och tillvaron. Vi bestäms av vårt sociala vara, penningen styr tanken och miljön präglar våra paket av ord och "åsikter". Ingenting är sig likt för den som seglat från fattigdom till räkmacka. Ingenting ter sig som det är när styrelserummet förflyttat honom från underhuggarens bugningar till beslutfattarens snörpta överläpp. 


Hur är det möjligt att i ett och samma liv glömma de bilder av nöd och lidande som inpräntats i ungdomen? Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags? Jag går själv genom mörka tunnlar och håller handen för ögonen när jag väl når fram till ljuset. Inne i tunneln försöker jag låta som om jag kunde flyga, jag utmanar de andra som går där, lyfter armarna i en rörelse som får mig att se ut som om jag hade vingar. 


Ingenting är sig likt på andra sidan. Allt är detsamma men med helt nya förutsättningar. En enda sak är sig lik: jag bugar inte, jag krusar inte, jag säger aldrig sockersöta ord för att vara en övermakt till lags. Ingenting kan få mig att svika barnet jag bär i bröstet; det barn jag en gång var, kuvat till tystnad och lydnad.

 

torsdag 23 september 2021

Van Morrison - Full Force Gale - 10/6/1979 - Capitol Theatre, Passaic, N...

Max Blecher: Upplyst gryt. Sanatoriedagbok (h:ström, översatt av Inger Johansson och med utförligt efterord av Henrik Nilsson)

 

Jag kände inte till Max Blecher (1909-1938). Rumänsk jude, från arton års ålder sängliggande fram till sin död. Skrev några större verk samt en rad kortare. 2010 kom på svenska Händelser ur den omedelbara overkligheten (översättning av Inger Johansson).

 

Den bok jag läst ingår i en tidens tradition, då tuberkulosen skickade många människor till sanatorierna och sjukhusen. Det finns några särskilt kända verk i detta ämne, av författare som Thomas Mann (Bergtagen), Thomas Bernhard (sanatorier i Pongau, som bl.a. skildras i Självbiografierna) och Sven Stolpe (som liksom Blecher bor på ett sanatorium i Schweiz, Stolpes ligger vid Lago di Ceresio). 


Att det blir starka verk säger sig självt. De blir därtill klassiker. Och det är synd att Max Blechers fina självbiografiska bok, som knappast kan kallas roman, är så pass lite känd här hos oss, det är nämligen en djupt uppriktig skildring av såväl verklighet som dröm i dessa sjuklingars liv. Det chockerande i boken är nog berättelserna om de fasansfulla gipsinpackningarna, som skulle göra nytta vid skelett-tbc. Det är så fruktansvärda smärtor patienterna utsätts för – också Max Blecher själv – att skriken nästan hörs på boksidorna.


Max Blecher halvliggande i den av hästar dragna vagnen som medgav ovanliga turer till stranden.

Också Blechers berättelser om ett döende barn och några unga kvinnor i sanatorie-miljön, berör mig starkt. En kvinna som helt missförstås vid ett kontaktförsök under en promenad i naturen visar sig vara helt stum, ”hon har en laryngit med ytterligt allvarliga komplikationer, hon får inte äta fast föda och inte prata…”


Jag tycker att Blechers bok kan mäta sig med de allra största, i sin nakna uppriktighet och språkligt avancerade framställning, då den pendlar mellan drömskt flöde och nästan brutalt saklig realism. 

 

Vill man komma nära den tiden och dess plågor, särskilt de som blottas på sanatorier för tuberkulos-sjuka, ska man inte tveka. Max Blecher var en mycket övertygande, ung författare, det är en stark upplevelse att möta honom, och som alltid när det gäller rumänskan, står Inger Johansson för en bra översättning.

 

onsdag 22 september 2021

Béla Hamvas om vinet, eros och livet

Rönnbärens lördag i Bromölla. Foto: Astrid Nydahl

 

Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften. 1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. 

 

Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine. Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. 

 

Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare. Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han: ”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. 


Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ” 

 

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

 

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

 

 

tisdag 21 september 2021

Jakob Sheik: Vi tabte. Hvordan jihadismen besejrede Vesten, og hvordan vi kommer videre som tabere (Gyldendal)

 

Allerede om aftenen den 11. september 2001 forudså bin Laden, at hans eget martyrium ville ”skabe flere Osama bin Ladenér”. Men han ville neppe tro sine egne øjne hvis han så den jihadistiske bevægelses styrke i dag.

 

Jakob Sheik är född 1987 och har akademisk utbildning i journalistik från såväl Danmark som American University of Beirut med vidareutbildning på University of Maryland.

 

Han har bevakat den våldsamma islamismen för Politiken under åren 2012 till 2017, och skrivit en bok om Danmarks børn i hellig krig (2015) – ett ämne som är synnerligen aktuellt i såväl Danmark som Sverige. 


Han har mottagit en rad priser och utmärkelser, och har senast arbetat som rådgivare på det danska Justitieministeriet.

 

Jakob Sheik har således en tung och gedigen bakgrund när han skriver och ger ut sin nya bok med den uppseendeväckande titeln Vi tabte. Hvordan jihadismen besejrede Vesten, og hvordan vi kommer videre som tabere.

 

Hur många européer ser sig som förlorare? Allt för få skulle jag tro, eftersom det är ett faktum att jihadismen i många avseenden besegrat oss – moraliskt, ideologiskt, i det afghanska fallet också militärt, men kanske framför allt därför att den så länge kunnat härja i Europa och i terrordåd efter terrordåd skadat och mördat många människor.

 

Att gå till Jakob Sheiks bok är att få upp ögonen för helt nya perspektiv i ämnet. Han utgår – självklart frestas jag skriva – från de spektakulära terrordåden 11 september 2001. Men han stannar inte där. Efter förteckningen över terrordåd under åren därefter tar han sig vidare i en fördjupad studie av islamismen, dess ursprung, förgreningar och konsekvenser. 

 

Han har en ingång till jihadismen som i grund och botten är polemiskt grundad gentemot författare som Samuel Huntington och Bernhard Lewis. Han karaktäriserar den skolan som en ”högerflygel” och benämner dess förespråkare för civilisationister. Det beror naturligtvis på att Huntington är mest känd för sitt verk om civilisationernas sammanstötning, en inte specifikt till islamismen begränsad världsbild.


Denna skola ser enligt författaren jihadismen som ett apolitiskt våldsfenomen. Därför är jihadismen enligt detta synsätt en del av den invandrade medel-muslimens parallellsamhälle, aldrig möjlig att separera från religionen islam, till exempel i Sverige.

 

Det andra lägret, eller skolan, kallar han sociologister, och är att betrakta som en ”vänsterflygel”. De ser jihadismen som ett socialt fenomen, som närs av utsatthet, stigmatisering och religiös marginalisering.

 

Men Jakob Sheik anser att båda dessa skolor tar fel. Just därför kan hans bok visa sig resonera mer förnuftigt än de flesta.

 

Långt fram i boken frågar han sig vad västerlandet skulle ha gjort istället, för att ha befunnit sig i en bättre position idag. Han talar om ”fire attribueringsfejl” (inom psykologin används begreppet för att beskriva ”tendensen hos människor att hellre förklara en individs beteende i en viss situation med interna faktorer (individens personlighet) snarare än yttre faktorer (omständigheter i situationen)”- från Wikipedia).


Sheik argumenterar så här:

 

Att erkänna jihadismens rationella natur, hade varit att förstå varför importen av jihadister till Irak skulle få så stor betydelse. Att erkänna jihadismens politiska natur, skulle ha varit att ta jihadisternas mångåriga erfarenhet av statsdrift i liten skala på allvar.  Att erkänna jihadismens lokala natur, hade varit förutsättningen för att bistå alla de lokala myndigheterna i dess kärnområde (till exempel alla de arabiska och nordafrikanska stater som blev offer för den). Slutligen nämner han jihadismens konstruktiva natur, vilket hade varit att förstå varför den hade så stor attraktionskraft i ”berättelsen om den uppbyggliga jihadismen”. Men, avrundar han, den goda nyheten är ändå att jihadisterna i stort sett inte ens varit i närheten av egentlig statsmakt.

 

 

måndag 20 september 2021

Sverige krackelerar. BRÅ-rapportens folk gör gemensam sak med Gröna boken-baserade förstöraren

Foto: Astrid Nydahl
 

Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar och groteskt höga löner för chefer i både privata och statliga företag, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och den grönaboken-baserade förstörarens närvaro ökar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats. Medborgaren förväntas göra det. Så sent som igår lydde en krympande skara politikerklassens maning till kyrkoval, vad nu det skulle tjäna till. Blott en dag, ett ögonblick i sänder?

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Allt oftare skjuts och våldtas det också i fullt dagsljus. Åldringar blir rånade i sina hem eller redan i närheten av bankomaten av kunniga ligor inresta i skydd av internationella avtal. BRÅ berättar om dem i sina rapporter, vilka rutinmässigt bortförklaras av en nöjd medelklass. 

 

De inresta ligorna och de andra hos BRÅ samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige då de politiska bondfångarna ylar mot månen, då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? Jo, det är det, allt för många, alltjämt.

 

När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att den politiska makteliten under ledning av dagliga godhetsbulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalsocialister, kommunister eller simpla megafonbärare och flygbladsutdelare från vänster och höger - eller mitt i hönstret där de flesta befinner sig - skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnat för pågår redan. Och det är inga rättshaverister eller skojare som varnar, eller torrt konstaterar, rakt tvärtom.

 

söndag 19 september 2021

Gustav Mahler - alltid jude

Foto: Astrid Nydahl
 

Författaren Carl-Göran Ekerwald höll en gång tal i Östersund. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ”Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok Tilnærmelser til Gustav Mahler om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. 

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen, Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och reste vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra i dag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

 

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest)

Foto: Astrid Nydahl


Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd, Gårdsträdet – en lyrisk essä (Rallarros 1987). Poeten Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt, Om Gårdsträdet (Ariel nr. 4/2005). Björn Berglunds bok heter Mamma i skogen (Atlantis 2007), och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen (Bonniers 2007). Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu (Bonniers 2000) säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”


I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

 

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren. 

 

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig.” Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanlig i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation. 

 

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål. 

 

”Trädens stora patos består i deras stora extas. Det är vågrörelsen som fyller dem till brädden, deras undermedvetna puls, lidandet under svullnanden, deras varma, svarta sammetsormkram. De gör vad livet, denna feber, gör med dem och ändå mer; detta är inte blott en feber, det är ingen tillväxt av något som redan finns där; det är ett avtagande. Något kyligare, uppslukande, tystare, enklare, mindre krävande, mer tillfredställande och uthålligare”

 

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthållighet? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet: 

 

”Det står i oavbruten kontakt med sin näring. Dess tillväxt är oavbruten. Det närs av jorden. Trädet uppslukar jorden, sträcker sig ännu djupare i dess mark. Och ändå är trädet ingen parasit.”

 

Trädet står där det står. Det kan inte stå någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder en: 

 

”möjlighet att ge sig själv en gåva. Förbindelsen är ömsesidig: rötterna borrar sig djupt ner i marken för att få något, medan jorden suger ner rötterna i sig själv, så att den kan ge något.”

 

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

 

 

lördag 18 september 2021

Tillståndet i Sverige. Riksdagens obildade. Gripna skyttar här i Kristianstad

Foto: Astrid Nydahl
 

I Riksdagen har det varit kram- och pusskalas. Miljöpartiet visade ännu en gång att de har husets absolut obildbaraste företrädare. SD-ledaren stod för ett skämt jag själv uppskattade, när han till statsministern sa: "Det var roligt när du kom men ännu roligare när du går".

Samtidigt fortsatte morddramat på riksnivå. Män sköts till döds, från norr till söder. 

Här i stan sitter nu tre män - två tonåringar och en ung vuxen - inlåsta och häktade för mordförsöken på Gamlegården, där tre människor sköts i en vild skottlossning på blanka eftermiddagen. Är det rätt gripna nu? Det påstår åklagaren. Det lär finnas övervakningsbilder som visar alla tre på samma moped vid dådet. Vi får se.


fredag 17 september 2021

Marcus Ehrenpreis i mitt bibliotek


Med Göran Rosenbergs biografi fick Marcus Ehrenpreis förnyad aktualitet. Jag har tagit fram de böcker jag har av honom. Mitt liv mellan öster och väster, självbiografin, köpte jag i Lund 1987. Österlandets själ fick jag av min äldste son 1992. Landet mellan öster och väster var den första bok jag läste av honom, inköpt i januari 1986. Slutligen band två av De som byggt Israel, inköpt också den 1986.

Det finns ett stort antal titlar att köpa antikvariskt. Bilderna på böckerna har tagits av Astrid Nydahl



I Landet mellan öster och väster fick jag särskilt stor nytta av bokens andra del, Marranismen i Portugal. När jag skulle göra ett större reportagen för Judisk krönika var detta förhandsläsning med substans. Och på plats i Lissabon besökte jag synagogan Shaare Tikvah på Rua Alexandre Herculano 59. På den tiden var det en åldrande församling som höll den i skick. Nu verkar en ny generation ha tagit över och de har rentav en hemsida på nätet.






torsdag 16 september 2021

Första höstdagen vid havet

Åhus i regn 16 september. Mobilfoto: T.N.
 

I morse tog jag fram höstkläderna. Det kändes visset. En hel årstid har jag gått klädd i lätta, vita kläder och min vita Stetsonhatt. Idag blev det mörka byxor, en regntålig jacka och svart keps. Rena parodin! Men jag mötte inte en enda människa på min promenad. Vinden slet och vågarna rullade vita. Det är att betrakta som ett faktum: trots 16 grader är hösten här nu.