Erik Grip/ Henrik Gunde: Du kom med alt det der var dig. Sange af Jens Rosendal (Gyps Fulvus)

Erik Grip, min favorit bland danska visartister, har kommit med en märkvärdigt stilla och gripande cd, Du kom med alt det der var dig. Han har med sig Henrik Gunde på flygel, samma fina musiker som han gjorde jubileumsskivan Viser genom fem årtier med 2013. Jag skulle vilja säga att skivan visar Erik Grips kvalitéer som sångare, på ett fantastiskt fint sätt. Med det enkla ackompanjemanget bär han fram texterna fördelaktigt klart.

Den nya skivan består av 12 av Jens Rosendals sånger och psalmer. Jens Rosendal är en framstående diktare och lärare, han förkroppsligar den danska högskole-tanken. Han föddes 1932 och i sitt yrkesliv har han varit lärare vid flera högskolor. Han är representerad med 13 sånger i Højskolesangbogen.

Hans sånger har sjungits och spelats in av många artister. Erik Grips cd har sin bakgrund i den bok som Anne Knudsen och Steen Valgreen-Voigt utgav 2019; Du kom med alt det der var dig. Sångerna på skivan har olika kompositörer, som Per Warming, Peter Møller och Erling Lindgren, bland flera andra.

Här är tre av sångerna på skivan:

Först: Du kom med alt det der var dig.

Sedan: Her under de grønne linde.

Och slutligen: Troen er ikke en klippe.

Slutligen två av sångernas texter av Jens Rosendal:

Troen er ikke en klippe

Troen er ikke en klippe midt i et stormpisket hav, tro er at sejle trods bølger over en truende grav. 

Troen er ikke det sikre midt i en verden af fald, tro er at være til stede, høre, når nogen har kaldt. 

Troen er aldrig artikler trykt i en indbunden bog, tro er at vove sig udad varsom og kærlig og klog. 

Troen er det, som kan svigte i en forfærdelig stund,
troen er det, der kan gribes midt på den gyngende grund. 

Tro er det levende, nære, som gi'r mig kræfter og mod så jeg går med dig på vejen, selv om jeg ikke forstod. 

Tro er at løfte din stemme, der, hvor din fjende har magt, tro er at satse på håbet
udsat for verdens foragt. 

Tro er utrolige kræfter, som vil forandre alt.
Vove sig dybt ind i mørket, hvis der for alvor er kaldt. 

*

 

Du kom med alt det, der var dig

 

Du kom med alt det, der var dig,

og sprængte hver en spærret vej,

og hvilket forår blev det!

Det år, da alt blev stærkt og klart

og vildt og fyldt med tøbrudsfart

og alting råbte: lev det!

 

Jeg stormed ud og købte øl,

ja, vint'rens gamle, stive føl

for ud på grønne enge.

Og du blev varm og lys og fuld,

og håret var det pure guld

som solen - skjult for længe.

 

Og blomster åbned sig og så,

at nu blev himlen stor og blå

og stunden født til glæde.

Din næve var så varm og god,

og du var smuk og fuld af mod,

så smuk, jeg måtte græde.

 

Vorherre selv bød ind til fest.

Der sad vi hver benovet gæst

i kærlighedens sale

med øjne, undrende og blå,

vi bare så og så og så

og slugte livets tale:

 

At livet det er livet værd

på trods af tvivl og stort besvær

på trods af det, der smerter,

og kærligheden er og bli'r,

og hvad end hele verden si'r,

så har den vore hjerter.

Vivian Etting: Margrete 1. En regent & hendes samtid (Gyldendal)

 

Vivian Ettings praktverk om den danska drottningen Margrete 1 (1353 - 1412), dotter till Valdemar Atterdag, utkom första gången 1986, både på danska och engelska. I denna nyutgåva har Etting reviderat och uppdaterat en del av texten, och givit en mer fördjupad bild av drottningen utifrån senare tiders forskning inom historia och arkeologi. Säger man den drottningens namn är det en självklarhet att man börjar tänka på Kalmarunionen.

Skärmdump från Berlingske Tidende. Författaren Vivian Etting intervjuas.

I en intervju i dagstidningen Berlingske inför premiären på en film om drottningen, säger Vivian Etting bland annat detta efter Bent Blüdnikows frågor:

Var hun som dronning mindre blodtørstig end sin samtids beslutningstagere, for det var jo en blodig tid med massakrer, mord og tortur?

»Jeg mener, at der var en forskel. Hun foretrak diplomatiets og forhandlingens vej. Mange af tidens herskere veg ikke tilbage fra de mest blodige og brutale overgreb i krige, men hun var mere stemt for at bruge sin snilde ad forhandlingens vej. Hun var jo heller ikke opdraget i krigertraditionen, som de andre, men som prinsesse.«

Samtidige kilder beskriver Margrete som snedig, kløgtig og også ærlig. Er de til at stole på, når vi skal nærme os hende som menneske?

»Det vil jeg mene, for selv hendes modstandere roste hendes kløgt og snedighed. Vi kan også nærme os hende i hendes instruks til sin fostersøn Erik, hvor hun instruerer ham i, hvordan han på sin første store rejse skal opføre sig. Hun er meget grundig og viser sig som detaljens mester, der instruerer ham i diplomati og herskerkunst. Og det er væsentligt at påpege, at Erik hele sit liv udviser stor respekt og positive følelser over for Margrete.«

Kalmarunionen, ett dokument från 1397.

Anders Björnsson: Triptyk

Anders Björnsson i samtal med Peter Luthersson, i Axess TV 2017 (som kan ses här)

Med anledning av författaren och historikern Anders Björnssons 70-årsdag publicerar bloggen idag hans nyskrivna Triptyk. 

 

Tidens tand

 

Jag uppsökte ett universitetsbibliotek och ville lämna över ett pliktexemplar. Bibliotekarien tog inte emot det. Det skulle ändå bara bli makulatur. Han hjälpte mig med att plocka fram en tyskspråkig litteraturvetenskaplig avhandling ur samlingarna. Efter två år har det inte kommit något kravbrev. Man var ivrigt sysselsatt med sina läsplattor på detta bibliotek, som en gång varit mitt.

 

 

Ett spörsmål

 

En vårdad handstil hade denne man, bevarad och odlad genom decennier. Den hade till slut blivit mest för invärtes bruk. Brev han avsände kom aldrig fram: ”adressaten okänd”. Han fick dem åter och måste lösa returporto. Man hur hade kan själv kunnat bli spårad? Detta spörsmål förblev en hemlighet, som inte alls hade med brevhemligheten, grundlagsfäst, att göra. Han kände sig bestraffad.

 

 

Förflyttningar

 

Det förgyllda vägguret av Stjärnhovstyp var en hedersgåva. Det hängde i mitt farföräldrahem. Där fanns också ett Schwarzwaldur med lod. Det rosslade förskräckligt. Allt sådant arvegods numera förskingrat, genom flyttningsrörelser. Vad som återstår är några selterglas och en flintsten, brukad som skrivbordstyngd. Jag stannar vid den och beundrar dess veckade yttre två gånger var vecka, när jag vattnar krukväxterna.

Max Blecher: Upplyst gryt. Sanatoriedagbok (h:ström, översatt av Inger Johansson och med utförligt efterord av Henrik Nilsson)

 

Jag kände inte till Max Blecher (1909-1938). Rumänsk jude, från arton års ålder sängliggande fram till sin död. Skrev några större verk samt en rad kortare. 2010 kom på svenska Händelser ur den omedelbara overkligheten (översättning av Inger Johansson).

 

Den bok jag läst ingår i en tidens tradition, då tuberkulosen skickade många människor till sanatorierna och sjukhusen. Det finns några särskilt kända verk i detta ämne, av författare som Thomas Mann (Bergtagen), Thomas Bernhard (sanatorier i Pongau, som bl.a. skildras i Självbiografierna) och Sven Stolpe (som liksom Blecher bor på ett sanatorium i Schweiz, Stolpes ligger vid Lago di Ceresio). 

Att det blir starka verk säger sig självt. De blir därtill klassiker. Och det är synd att Max Blechers fina självbiografiska bok, som knappast kan kallas roman, är så pass lite känd här hos oss, det är nämligen en djupt uppriktig skildring av såväl verklighet som dröm i dessa sjuklingars liv. Det chockerande i boken är nog berättelserna om de fasansfulla gipsinpackningarna, som skulle göra nytta vid skelett-tbc. Det är så fruktansvärda smärtor patienterna utsätts för – också Max Blecher själv – att skriken nästan hörs på boksidorna.

Max Blecher halvliggande i den av hästar dragna vagnen som medgav ovanliga turer till stranden.

Också Blechers berättelser om ett döende barn och några unga kvinnor i sanatorie-miljön, berör mig starkt. En kvinna som helt missförstås vid ett kontaktförsök under en promenad i naturen visar sig vara helt stum, ”hon har en laryngit med ytterligt allvarliga komplikationer, hon får inte äta fast föda och inte prata…”

Jag tycker att Blechers bok kan mäta sig med de allra största, i sin nakna uppriktighet och språkligt avancerade framställning, då den pendlar mellan drömskt flöde och nästan brutalt saklig realism. 

 

Vill man komma nära den tiden och dess plågor, särskilt de som blottas på sanatorier för tuberkulos-sjuka, ska man inte tveka. Max Blecher var en mycket övertygande, ung författare, det är en stark upplevelse att möta honom, och som alltid när det gäller rumänskan, står Inger Johansson för en bra översättning.

 

Jakob Sheik: Vi tabte. Hvordan jihadismen besejrede Vesten, og hvordan vi kommer videre som tabere (Gyldendal)

 

Allerede om aftenen den 11. september 2001 forudså bin Laden, at hans eget martyrium ville ”skabe flere Osama bin Ladenér”. Men han ville neppe tro sine egne øjne hvis han så den jihadistiske bevægelses styrke i dag.

 

Jakob Sheik är född 1987 och har akademisk utbildning i journalistik från såväl Danmark som American University of Beirut med vidareutbildning på University of Maryland.

 

Han har bevakat den våldsamma islamismen för Politiken under åren 2012 till 2017, och skrivit en bok om Danmarks børn i hellig krig (2015) – ett ämne som är synnerligen aktuellt i såväl Danmark som Sverige. 

Han har mottagit en rad priser och utmärkelser, och har senast arbetat som rådgivare på det danska Justitieministeriet.

 

Jakob Sheik har således en tung och gedigen bakgrund när han skriver och ger ut sin nya bok med den uppseendeväckande titeln Vi tabte. Hvordan jihadismen besejrede Vesten, og hvordan vi kommer videre som tabere.

 

Hur många européer ser sig som förlorare? Allt för få skulle jag tro, eftersom det är ett faktum att jihadismen i många avseenden besegrat oss – moraliskt, ideologiskt, i det afghanska fallet också militärt, men kanske framför allt därför att den så länge kunnat härja i Europa och i terrordåd efter terrordåd skadat och mördat många människor.

 

Att gå till Jakob Sheiks bok är att få upp ögonen för helt nya perspektiv i ämnet. Han utgår – självklart frestas jag skriva – från de spektakulära terrordåden 11 september 2001. Men han stannar inte där. Efter förteckningen över terrordåd under åren därefter tar han sig vidare i en fördjupad studie av islamismen, dess ursprung, förgreningar och konsekvenser. 

 

Han har en ingång till jihadismen som i grund och botten är polemiskt grundad gentemot författare som Samuel Huntington och Bernhard Lewis. Han karaktäriserar den skolan som en ”högerflygel” och benämner dess förespråkare för civilisationister. Det beror naturligtvis på att Huntington är mest känd för sitt verk om civilisationernas sammanstötning, en inte specifikt till islamismen begränsad världsbild.

Denna skola ser enligt författaren jihadismen som ett apolitiskt våldsfenomen. Därför är jihadismen enligt detta synsätt en del av den invandrade medel-muslimens parallellsamhälle, aldrig möjlig att separera från religionen islam, till exempel i Sverige.

 

Det andra lägret, eller skolan, kallar han sociologister, och är att betrakta som en ”vänsterflygel”. De ser jihadismen som ett socialt fenomen, som närs av utsatthet, stigmatisering och religiös marginalisering.

 

Men Jakob Sheik anser att båda dessa skolor tar fel. Just därför kan hans bok visa sig resonera mer förnuftigt än de flesta.

 

Långt fram i boken frågar han sig vad västerlandet skulle ha gjort istället, för att ha befunnit sig i en bättre position idag. Han talar om ”fire attribueringsfejl” (inom psykologin används begreppet för att beskriva ”tendensen hos människor att hellre förklara en individs beteende i en viss situation med interna faktorer (individens personlighet) snarare än yttre faktorer (omständigheter i situationen)”- från Wikipedia).

Sheik argumenterar så här:

 

Att erkänna jihadismens rationella natur, hade varit att förstå varför importen av jihadister till Irak skulle få så stor betydelse. Att erkänna jihadismens politiska natur, skulle ha varit att ta jihadisternas mångåriga erfarenhet av statsdrift i liten skala på allvar.  Att erkänna jihadismens lokala natur, hade varit förutsättningen för att bistå alla de lokala myndigheterna i dess kärnområde (till exempel alla de arabiska och nordafrikanska stater som blev offer för den). Slutligen nämner han jihadismens konstruktiva natur, vilket hade varit att förstå varför den hade så stor attraktionskraft i ”berättelsen om den uppbyggliga jihadismen”. Men, avrundar han, den goda nyheten är ändå att jihadisterna i stort sett inte ens varit i närheten av egentlig statsmakt.

 

 

Gustav Mahler - alltid jude

Foto: Astrid Nydahl

 

Författaren Carl-Göran Ekerwald höll en gång tal i Östersund. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ”Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok Tilnærmelser til Gustav Mahler om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. 

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen, Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och reste vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra i dag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

 

Marcus Ehrenpreis i mitt bibliotek

Med Göran Rosenbergs biografi fick Marcus Ehrenpreis förnyad aktualitet. Jag har tagit fram de böcker jag har av honom. Mitt liv mellan öster och väster, självbiografin, köpte jag i Lund 1987. Österlandets själ fick jag av min äldste son 1992. Landet mellan öster och väster var den första bok jag läste av honom, inköpt i januari 1986. Slutligen band två av De som byggt Israel, inköpt också den 1986.

Det finns ett stort antal titlar att köpa antikvariskt. Bilderna på böckerna har tagits av Astrid Nydahl

I Landet mellan öster och väster fick jag särskilt stor nytta av bokens andra del, Marranismen i Portugal. När jag skulle göra ett större reportagen för Judisk krönika var detta förhandsläsning med substans. Och på plats i Lissabon besökte jag synagogan Shaare Tikvah på Rua Alexandre Herculano 59. På den tiden var det en åldrande församling som höll den i skick. Nu verkar en ny generation ha tagit över och de har rentav en hemsida på nätet.

Kirsten Thorup: Indtil vanvid, indtil døden (Gyldendal)

 

 

”Et dramatisk og voldsomt stof, altså. Og selvfølgelig har romanen alle de sære og store kvaliteter, man altid finder i Thorups romaner, bare i mindre doser end normalt. De pludselige, svimlende skred i perspektiv, som er så kendetegnende for hendes prosa, holdes i ave af, at Thorup monomant fortæller fra Harriets perspektiv.” Dagbladet Information

”Harriet har også været besat, men hendes rekreation får hende i det mindste befriet for de værste forblændelser. Selvsyn gør hende seende. Og vi som læsere ser med ind i en verden, hvor der er overmennesker og undermennesker og en mandsdomineret ideologi, der får verden til at gå helt af lave i et vanvid af død og ødelæggelse” Kristeligt Dagblad 

 

”Indtil vanvid, indtil døden handler om dig og mig og hvem, vi er. Scenen er sat i et krigshærget München i 1942, hvilket skaber en dystopisk og både dødsfornægtende og dødsængstende ramme, men materien i de menneskeportrætter, som Thorup tegner, er tidsløs og universel” Berlingske Tidende

Jag har just avslutat läsningen av Kirsten Thorups nya roman. Den är byggd med en 400 sidor lång prosatext, utan kapitelindelning och utan styckeindelning. Det blir mäktigt, ja ibland övermäktigt. Jag hade läst Kerstin Ekmans entusiastiska recension i DN, men annars gick jag ovetande till läsningen. De danska recensioner jag inledningsvis citerar har jag plockat fram först nu. Det är slående hur min läsning påminner om deras. Både i läsupplevelse och i bedömning av verkets kvalitet.

Kirsten Thorup är född 1942. Det är just det året hon i nya romanen skildrar i nazismens München. Platsen är München, det är sant, men lika sant är att platsen kan beskrivas som bara den överklassvilla där hon befinner sig på besök hos väninnan från Danmark.

Hon hade stora läsarframgångar med sina romaner på 1980- och 1990-talet, med titlar som Lilla Jonna, Himmel og helvede, Den yderste grænse och Elskede ukendte. Hennes senaste roman var Erindring om kærligheden som kom 2016.

Kirsten Thorup i samtal. Foto: Steen Raaschou

Denna nya skiljer sig tematiskt och stilmässigt från de tidigare böckerna. Tanken att man bäst skildrar nazismen och ”mönsterprotektoratet” Danmark från en tysk storstad är ju genial! Romanens Harriet är dessutom krigsänka. Hennes man slogs på tyskarnas sida mot Sovjetunionen i Finland och dödsstörtade, därför är hon nu ensam tvåbarnsmor. Hon kan åka till Tyskland som en hjältekvinna. Hon ser nog sig själv mest som en drabbad och tragisk människa som helst vill söka tröst och stöd hos sin landsmaninna Gudrun, gift med ett nazi-högdjur, bosatt i en extremt stor villa i München.

Gudrun är en mycket övertygad nazist, hon talar hela tiden om München som ”Hauptstadt der Bewegung”, om ”slutsegern” och Hitler som en frälsare. Men fasaden krackelerar i alkohol- och tablettmissbruk.

Ett slags dramatisk vändpunkt i romanen blir den ”fest” familjen ställer till när mannen är hemma på permission från krigsfronten. De har två hembiträden, båda "undermänniskor" österifrån, som får finna sig i att båda tilltalas med namnet Ludmilla, en ljus och en mörk. När den ena blir grovt våldtagen och strax därpå dödas ställs allt på sin spets.

Det finns oerhört mycket mer att säga om såväl innehåll som karaktärer och enskilda händelser i denna roman, men jag nöjer mig med detta.

Det är onekligen ett skickligt hopsnickrat krigsdrama kring en av Andra världskrigets onda, ideologiska folkmordsideologier som Thorup skrivit!

 

Anna Wahlgren: Livstycken. En vänbok (AWAB)

Det finns en särskild ton i Anna Wahlgrens nya bok som skvallrar både om sorg och livserfarenhet. Den är förstås inte att förvånas över. 

 

Hon lägger på flera ställen in texter från andra böcker hon skrivit, som för att visa exempel ur stora delar av den palett som är hennes liv. Men det är allt det nyskrivna som ger en autentisk, självbiografisk bild av en kvinna som betytt mycket för den svenska diskussionen om föräldraskap och barnuppfostran under många årtionden, och som just därför blir det intressantaste och bästa i den mer än 600 sidor tjocka boken. Den vackra omslagsbilden av en ung Anna Wahlgren som mamma, är för övrigt tagen av hennes halvbror, fotografen Stig T. Karlsson. 

 

Hon debuterade 1968 med en novellsamling och åren därefter kom en strid ström av romaner och novellsamlingar, de allra flesta på Bonniers förlag.

 

För de flesta av oss blev hon synonym med Barnaboken, som kom ut första gången 1983, och den har sedan i olika upplagor sålt i en halv miljon exemplar bara på svenska. Det visar, om inte annat, att ett stort antal föräldrar ville lyssna till hennes erfarenheter och råd. Hon hade fött och fostrat nio barn, där borde enligt enklaste logik finns massor att ösa ur.

 

I den nya boken finns mycket av denna erfarenhet formulerad i ett nutidsperspektiv. Barnen är sedan länge vuxna med egna yrken, karriärer och öden. Barnbarnen är många.

 

Det finns en stark smärtpunkt som färgar avsevärt i boken, och det är när dottern som kallade sig Felicia Feldt (endast förnamnet är hennes, efternamnet hennes pappas) gav ut Felicia försvann, en skoningslös anklagelse mot mamma Anna, och som med tiden visat sig innehålla allt från det Anna själv kallar ”hittepå” till rena skandalavsedda lögner och terapiframkallade skenbilder. Leif GW Persson sa, att boken ”är det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text.”

 

Anna Wahlgren blev nästan krossad av den. Hon hämtade sig så småningom och skrev vad som kan beskrivas som ett utförligt svar, med Sanning och konsekvens, en icke-roman (2012), den blev norpad av nyfikna på kulturredaktionerna men fick endast ett par recensioner. Åsa Lindeborg på Aftonbladet använde den som ett våldsamt angrepp på Wahlgren. Konsekvent och lågt av Aftonbladets främsta maktfaktor som skrev sådant som  bidrog till Benny Fredrikssons död. Fortfarande svär hon sig förstås fri.

 

I starkast minne efter läsningen står ändå de olika avsnitten om äldsta dottern Sara Danius, Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare. Det blir en berättelse som tar sats i hennes barndom, berättar om hennes liv och gripande följer henne den sista biten till döden.

 

Under många år levde Anna Wahlgren i Indien tillsammans med sin hjärte-son Vito, hans fru och de två barnen. Skildringen av slutet på den relationen är så smärtsam att läsa. En historia om bedrägeri, grov stöld och inte minst ett svek så stort att det är svårt att begripa.

 

Ändå är det kärleken och livsglädjen hon främst vittnar om. Som hon gjort i bok efter bok genom ett långt skrivande liv.

 

Vill man förstå Anna Wahlgren ska man inte lyssna till skvallerpressen – den får sin välförtjänta lusing i boken – man ska istället läsa hennes egna ord. Livstycken är det självklara valet.

 

Søren Ulrik Thomsen: Store Kongensgade 23. Et essay (Gyldendal)

Här står Søren Ulrik Thomsen mellan Jyllandspostens gamle kulturredaktör Flemming Rose och professor Frederik Stjernfeldt. Foto: Steen Raaschou/ Snaphanen.dk

 

Hver bog jeg læser , inspirerer mig til at læse en ny… (ur boken)

 

Poeten Søren Ulrik Thomsen har i många år visat att han också är en fin prosaist. Debuterade med diktsamlingen City Slang 1981 som följdes av tre böcker på 1980-talet. Tillsammans med Frederik Stjernfeldt skrev han Kritik af den negative opbyggelighed 2005, en bok som blev uppmärksammad också i Sverige, då den utkom i svensk översättning. En hårnål klemt inde bag panelet utkom 2016 och imponerade på mig med sina pregnanta tidsbilder. På Dixikon.se skriver Henrik Nilsson om boken, bl.a. detta: 

 

I en av bokens starkaste passager träffar berättaren av en händelse en gammal vän vid namn Steffen på gatan och de slår följe till en krog i närheten. En personlig konflikt gjorde att de gled ifrån varandra, men Thomsen inser nu att han saknat vännens generade leende och intelligens. Efter ett par öl diskuterar de filosofi och politik med samma livlighet som de brukade göra i gymnasiet. Mitt i samtalet tappar jag som läsare andan, när Steffen säger: ”Du vet väl att jag är död?” Berättaren svarar att han har hört det. Leukemi. ”Men det ska väl inte hindra oss från att tala vidare?” ”Självklart inte. Jag säger det bara”, svarar Steffen.

 

Nu är det således tid för ännu en prosabok, essän med gatuadressen Store Kongensgade 23. Vi befinner oss mitt i Köpenhamns centrum. Kring denna adress, som utgår från moderns död en marsdag just där, och sitt eget liv bakåt och i nuet, växer hans essä till en mäktig berättelse om existensens yttersta villkor. Han har satt passarens spets på denna plats! På sin fantastiska, vackra prosa skriver han:

 

Ikke bare visheden om, at der efter i dag vil komme en ny, men desuden forventningen til, at denne anden dag også vil være ny i betydningen bedre end den foregående, ja, måske oven i købet vidunderlig, tror jeg simpelthen er det, som holder os i live.

Just så kan det vara och därför känner vi igen oss. Livet själv kan så att säga inte ”hålla oss vid liv”, det krävs något ytterligare, och det sätter han ord på här.

Diktaren fruktar den plötsliga döden, kanske på ett S-tåg, men han fruktar också ålderdomen. Han ser tillbaka på en tid av svåra ångestanfall.

I bokens andra hälft går han djupt ner i psykiatrins och psykologins metoder, mediciner och tillkortakommanden. Och så säger han dessa märkvärdigt vackra ord om tacksamhet gentemot föräldrarna, att det är tack vare dem ”at jeg selv på de dårligste dage også alltid har det godt.”

Ett bärande tema i hans bok är moderns psykiska sjukdom och alla de mediciner som sänker henne. Men också den tid som kommer sedan en klok läkare befriat henne från dem.

”I remember everyone”, sagde min mor på sit dødsleje, hvor hon pludseligt var begyndt at tale engelsk.

Jag hoppas att också den här boken blir översatt till svenska. Den höjer sig över det mesta som ges ut här i Norden. Jag är tacksam över att ha fått läsa den.

 

J.M.G. Le Clézio: Sång till Bretagne och Barnet och kriget (Översättning av Ulla Bruncrona, Elisabeth Grate Bokförlag)

 

”Det är dem jag vill tillägna den här lilla berättelsen, inte som en bekännelse eller ett minnesalbum, utan som en sång till Bretagne, lite envis och entonig, lik den sjungande stenens vibrerande ton i stormen eller de sånger som mina förfäder sjöng till säckpipans och skalmejans gnälliga toner i vinden medan de stampade takten i marken i de nattliga festernas hetta.”

 

Dessa vackra ord avslutar J.M.G. Le Clézios Sång till Bretagne, sedan han berättat om sin hjälte Hervé och hans hustru Marie Anges.

 

I denna anda har han skrivit sina barndomsminnen från Bretagne. Född 1940 hade han också rötter i Nice, men det är Bretagne – där han bodde åren 1950-1955 om somrarna - och samhället Sainte-Marine, detta landskap där hans förfäder finns och där den egna barndomen blir en kikarblick ner i denna tid, som blir scenen för boken.

 

I Sainte-Marine var det avsaknaden av butiker som skilde den från andra. Det man behövde köpa fanns i något av husen; en krabba, en fisk eller lite grönsaker. En diversehandel som tillhörde gården Biger sålde konserver, utspädd mjölk och ett algeriskt vin med namnet Allah Allah!

 

Vid sidan av platsens magi får vi också möta den magi som språket – bretonskan – framkallar. Le Clézio skriver ner orden, berättar om dem, alldeles otvunget invävda i texten. Människor som lämnade bygden för att bli ”som alla andra fransmän” slutade tala det. Le Clézio frågar sig varför; ”trodde de att bretonskan nedklassade dem”?

 

Han konstaterar att den moderna tiden inte gynnar fria människor. Sjömännen och fiskarna i det förflutna hade ett frihetsälskande sinne, och de föraktade ”industri och fiskgrossister”. Han konstaterar att de var de sista symbolerna för den självständiga och autentiska kustkulturen i Bretagne. 

 

Detta förflutna liv kan också vi känna igen. Liksom ingen där låste sin cykel gjorde inte heller vi det. På landsbygden, både där och här, fanns det ingen logik i att låsa ytterdörren. ”Jag minns inte att jag någonsin hade en nyckel i fickan", skriver Le Clézio.

 

Men fiender fanns det! En var Coloradoskalbaggen, som nära nog förstörde en hel produktionssektor inom jordbruket i Bretagne, genom att äta potatisens alla blad. Ändå tycks Le Clézio se ett ännu större problem i den bekämpningsmetod man använde. Med DDT förstörde man grundvattnet. När han återvänder till Bretagne konstaterar han att potatisen mår bättre, men att något fattas, ”kanske just den lilla färgklicken”. Med gifterna försvann också vallmon.

 

I ett fantastiskt kapitel om lågvatten skriver han om sin bekantskap med en bläckfisk. Den fanns i en liten pöl alldeles nära det djupa havet. När han går där känner han hur bläckfisken helt lätt berör hans tår. ”Den vill bara möta mig, utforska mig.” Den finns kvar på samma plats nästa gång också, och han konstaterar: ”Här, vid lågvatten, är jag i ett rike som inte är mitt. Jag är i bläckfiskarnas och fiskarnas värld, inte i människornas.”

 

Sång till Bretagne innehåller så oerhört mycket mer, i all sin uppriktiga ton. Med de korta texterna fogar han samman en värld som inte bara är vatten och fiske eller jordbruk. Han visar oss också hedlandskapen, religionens olika skepnader, mystiken, ungdomarna som kommer tillbaka för att renovera gamla hus och avstår industriellt utsäde, ”utan att förhäva sig och utan salongsekologernas trångsyn och militanta aktivism.”

 

I bokens andra del, Barnet och kriget, skriver L Clézio en mycket saklig, erfarenhetsbaserad prosa, som han ändå inleder med att på sätt och vis omöjligförklara den genre som kallas memoarer. Minnen av kriget när han var barn saknas kanske, men han säger sig ha känslor och förnimmelser. Känslor och förnimmelser kan inlemmas i de kunskaper man skaffar sig som vuxen, senare i livet.

 

Han ställer frågan och ger ett gripande svar: ”Hur ska man tala om det? Kanske helt enkelt säga att krig är det värsta som kan hända ett barn.”

Ändå är det just ett minne som kretsar i honom, ett minne från krigets sista tid. Ett allierat plan (kanadensiskt förmodligen) fäller en bomb i mormoderns trädgård. Den lille pojken befinner sig i badrummet. Smällen är fruktansvärd, men det är tryckvågen han minns, trumhinnorna blåses sönder, liksom alla fönsterrutor. Hans skri blir ett med kroppen.

 

Ändå tror jag att det är hungern som blir ett livslångt minne för honom. Inte ett sug, utan ”ett tomrum i centrum av min kropp, något jag kände jämt, vartenda ögonblick, ett tomrum som ingenting kunde fylla, som ingenting kunde mätta.”

 

Att läsa J.M.G. Le Clézio är ingen dussinerfarenhet. Det är att stiga in i en litteratur som hela tiden strävar efter att vara sann, också när den trevande söker minnen från de tidiga levnadsåren. Denna nya bok är som en gåva till alla som längtar efter den verkliga kvalitetslitteraturen. 

 

Per Landin är död. En av de betydande Tysklandskännarna är därmed borta

En av Per Landins bästa böcker

 

Det händer att man får dödsbud som är starkt chockerande. Budet om Per Landins död är ett sådant.

Här är min recension av hans sista bok som utkom i december 2020:

Det finns en stor konsekvens i Per Landins böcker kring tysk historia. I den förra, Langbehns testamente, arbetade han vidare med män i nationalsocialismens krets eller periferi, men med flera intressanta sidoperspektiv på västtyskt efterkrigssamhälle och DDR. Bokens underrubrik är sammanfattande: Ett tyskt århundrade i tio kapitel.

I Forsters patient. Tio tyska intermezzon, arbetar han vidare i samma krets och med liknande teman. Han närmar sig inte bara Hitler själv (i bokens titelessä), utan också några män och en kvinna utan vilka despoten inte kunnat genomföra sitt smutsiga krig och folkmord.

 

Landins enmansprojekt är att i essäns form och med de enskilda ödena som metod ringa in vad som skett och sker i Tyskland. Därför måste också de vidrigaste figurerna i själva folkmordsutövandet presenteras, som Ilse den förskräckliga, Ilse Koch, eller som Josef Blösche, vars gevär riktades mot den lille judepojken med uppsträckta händer. Landin tecknar dem sakligt och väjer inte för detaljerna som ibland är kväljande.

 

Utan att gå in på varje kapitel i denna bok vill jag ändå framhålla det avslutande, vilket handlar om Horst Mahler, den forne marxisten i Baader-Meinhofkretsen, som sedan blev uttalad nationalsocialist av värsta sort. Jag vill gärna avsluta med ett citat från denne Mahler om att Tyskland skulle vara en enad nation först ”när tyskarna med hakkorsfanor kan marschera genom Brandenburger Tor”. Det är inte ens betryggande att män som han sitter inspärrade. Tvärtom är jag rädd att allt för många unga tyskar åter sprider dessa idéer och demonier.

 

Landins böcker är oumbärliga för den som vill förstå Tyskland från Hitlertiden och framåt. Också denna nya förstås.

Per Landin är död. En av de betydande Tysklandskännarna är därmed borta