måndag 13 september 2021

J.M.G. Le Clézio: Sång till Bretagne och Barnet och kriget (Översättning av Ulla Bruncrona, Elisabeth Grate Bokförlag)


 

”Det är dem jag vill tillägna den här lilla berättelsen, inte som en bekännelse eller ett minnesalbum, utan som en sång till Bretagne, lite envis och entonig, lik den sjungande stenens vibrerande ton i stormen eller de sånger som mina förfäder sjöng till säckpipans och skalmejans gnälliga toner i vinden medan de stampade takten i marken i de nattliga festernas hetta.”

 

Dessa vackra ord avslutar J.M.G. Le Clézios Sång till Bretagne, sedan han berättat om sin hjälte Hervé och hans hustru Marie Anges.

 

I denna anda har han skrivit sina barndomsminnen från Bretagne. Född 1940 hade han också rötter i Nice, men det är Bretagne – där han bodde åren 1950-1955 om somrarna - och samhället Sainte-Marine, detta landskap där hans förfäder finns och där den egna barndomen blir en kikarblick ner i denna tid, som blir scenen för boken.

 

I Sainte-Marine var det avsaknaden av butiker som skilde den från andra. Det man behövde köpa fanns i något av husen; en krabba, en fisk eller lite grönsaker. En diversehandel som tillhörde gården Biger sålde konserver, utspädd mjölk och ett algeriskt vin med namnet Allah Allah!

 

Vid sidan av platsens magi får vi också möta den magi som språket – bretonskan – framkallar. Le Clézio skriver ner orden, berättar om dem, alldeles otvunget invävda i texten. Människor som lämnade bygden för att bli ”som alla andra fransmän” slutade tala det. Le Clézio frågar sig varför; ”trodde de att bretonskan nedklassade dem”?

 

Han konstaterar att den moderna tiden inte gynnar fria människor. Sjömännen och fiskarna i det förflutna hade ett frihetsälskande sinne, och de föraktade ”industri och fiskgrossister”. Han konstaterar att de var de sista symbolerna för den självständiga och autentiska kustkulturen i Bretagne. 

 

Detta förflutna liv kan också vi känna igen. Liksom ingen där låste sin cykel gjorde inte heller vi det. På landsbygden, både där och här, fanns det ingen logik i att låsa ytterdörren. ”Jag minns inte att jag någonsin hade en nyckel i fickan", skriver Le Clézio.

 

Men fiender fanns det! En var Coloradoskalbaggen, som nära nog förstörde en hel produktionssektor inom jordbruket i Bretagne, genom att äta potatisens alla blad. Ändå tycks Le Clézio se ett ännu större problem i den bekämpningsmetod man använde. Med DDT förstörde man grundvattnet. När han återvänder till Bretagne konstaterar han att potatisen mår bättre, men att något fattas, ”kanske just den lilla färgklicken”. Med gifterna försvann också vallmon.

 

I ett fantastiskt kapitel om lågvatten skriver han om sin bekantskap med en bläckfisk. Den fanns i en liten pöl alldeles nära det djupa havet. När han går där känner han hur bläckfisken helt lätt berör hans tår. ”Den vill bara möta mig, utforska mig.” Den finns kvar på samma plats nästa gång också, och han konstaterar: ”Här, vid lågvatten, är jag i ett rike som inte är mitt. Jag är i bläckfiskarnas och fiskarnas värld, inte i människornas.”

 

Sång till Bretagne innehåller så oerhört mycket mer, i all sin uppriktiga ton. Med de korta texterna fogar han samman en värld som inte bara är vatten och fiske eller jordbruk. Han visar oss också hedlandskapen, religionens olika skepnader, mystiken, ungdomarna som kommer tillbaka för att renovera gamla hus och avstår industriellt utsäde, ”utan att förhäva sig och utan salongsekologernas trångsyn och militanta aktivism.”

 

I bokens andra del, Barnet och kriget, skriver L Clézio en mycket saklig, erfarenhetsbaserad prosa, som han ändå inleder med att på sätt och vis omöjligförklara den genre som kallas memoarer. Minnen av kriget när han var barn saknas kanske, men han säger sig ha känslor och förnimmelser. Känslor och förnimmelser kan inlemmas i de kunskaper man skaffar sig som vuxen, senare i livet.

 

Han ställer frågan och ger ett gripande svar: ”Hur ska man tala om det? Kanske helt enkelt säga att krig är det värsta som kan hända ett barn.”


Ändå är det just ett minne som kretsar i honom, ett minne från krigets sista tid. Ett allierat plan (kanadensiskt förmodligen) fäller en bomb i mormoderns trädgård. Den lille pojken befinner sig i badrummet. Smällen är fruktansvärd, men det är tryckvågen han minns, trumhinnorna blåses sönder, liksom alla fönsterrutor. Hans skri blir ett med kroppen.

 

Ändå tror jag att det är hungern som blir ett livslångt minne för honom. Inte ett sug, utan ”ett tomrum i centrum av min kropp, något jag kände jämt, vartenda ögonblick, ett tomrum som ingenting kunde fylla, som ingenting kunde mätta.”

 

Att läsa J.M.G. Le Clézio är ingen dussinerfarenhet. Det är att stiga in i en litteratur som hela tiden strävar efter att vara sann, också när den trevande söker minnen från de tidiga levnadsåren. Denna nya bok är som en gåva till alla som längtar efter den verkliga kvalitetslitteraturen. 

 

1 kommentar:

  1. Elisabeth Grate gav ju ut Falskmyntarna av André Gide i nyutgåva (Ekelöfs översättning), för ett antal år sedan. Många anser att Gides viktigaste verk är Dagboken; Detta måste vara en av våra verkliga översättningsluckor; ett urval i ett par volymer det vore nåt! ja han var en hycklare o det ska inte censureras bort; verkligheten är alltid det intressanta...

    SvaraRadera