torsdag 16 september 2021

Kirsten Thorup: Indtil vanvid, indtil døden (Gyldendal)

 

 

”Et dramatisk og voldsomt stof, altså. Og selvfølgelig har romanen alle de sære og store kvaliteter, man altid finder i Thorups romaner, bare i mindre doser end normalt. De pludselige, svimlende skred i perspektiv, som er så kendetegnende for hendes prosa, holdes i ave af, at Thorup monomant fortæller fra Harriets perspektiv.” Dagbladet Information

”Harriet har også været besat, men hendes rekreation får hende i det mindste befriet for de værste forblændelser. Selvsyn gør hende seende. Og vi som læsere ser med ind i en verden, hvor der er overmennesker og undermennesker og en mandsdomineret ideologi, der får verden til at gå helt af lave i et vanvid af død og ødelæggelse” Kristeligt Dagblad 

 

”Indtil vanvid, indtil døden handler om dig og mig og hvem, vi er. Scenen er sat i et krigshærget München i 1942, hvilket skaber en dystopisk og både dødsfornægtende og dødsængstende ramme, men materien i de menneskeportrætter, som Thorup tegner, er tidsløs og universel” Berlingske Tidende

Jag har just avslutat läsningen av Kirsten Thorups nya roman. Den är byggd med en 400 sidor lång prosatext, utan kapitelindelning och utan styckeindelning. Det blir mäktigt, ja ibland övermäktigt. Jag hade läst Kerstin Ekmans entusiastiska recension i DN, men annars gick jag ovetande till läsningen. De danska recensioner jag inledningsvis citerar har jag plockat fram först nu. Det är slående hur min läsning påminner om deras. Både i läsupplevelse och i bedömning av verkets kvalitet.

Kirsten Thorup är född 1942. Det är just det året hon i nya romanen skildrar i nazismens München. Platsen är München, det är sant, men lika sant är att platsen kan beskrivas som bara den överklassvilla där hon befinner sig på besök hos väninnan från Danmark.

Hon hade stora läsarframgångar med sina romaner på 1980- och 1990-talet, med titlar som Lilla Jonna, Himmel og helvede, Den yderste grænse och Elskede ukendte. Hennes senaste roman var Erindring om kærligheden som kom 2016.

Kirsten Thorup i samtal. Foto: Steen Raaschou

Denna nya skiljer sig tematiskt och stilmässigt från de tidigare böckerna. Tanken att man bäst skildrar nazismen och ”mönsterprotektoratet” Danmark från en tysk storstad är ju genial! Romanens Harriet är dessutom krigsänka. Hennes man slogs på tyskarnas sida mot Sovjetunionen i Finland och dödsstörtade, därför är hon nu ensam tvåbarnsmor. Hon kan åka till Tyskland som en hjältekvinna. Hon ser nog sig själv mest som en drabbad och tragisk människa som helst vill söka tröst och stöd hos sin landsmaninna Gudrun, gift med ett nazi-högdjur, bosatt i en extremt stor villa i München.

Gudrun är en mycket övertygad nazist, hon talar hela tiden om München som ”Hauptstadt der Bewegung”, om ”slutsegern” och Hitler som en frälsare. Men fasaden krackelerar i alkohol- och tablettmissbruk.

Ett slags dramatisk vändpunkt i romanen blir den ”fest” familjen ställer till när mannen är hemma på permission från krigsfronten. De har två hembiträden, båda "undermänniskor" österifrån, som får finna sig i att båda tilltalas med namnet Ludmilla, en ljus och en mörk. När den ena blir grovt våldtagen och strax därpå dödas ställs allt på sin spets.

Det finns oerhört mycket mer att säga om såväl innehåll som karaktärer och enskilda händelser i denna roman, men jag nöjer mig med detta.

Det är onekligen ett skickligt hopsnickrat krigsdrama kring en av Andra världskrigets onda, ideologiska folkmordsideologier som Thorup skrivit!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar