onsdag 1 september 2021

Urban Andersson: Den andra natten (Norstedts)

Foto: Astrid Nydahl

 

”Som när vatten stiger och sjunker/ ljus övergår i mörker/ och mörker åter i ljus/ så är din andning i mig/ medan jag fortfarande/ söker en bön/ som kan förvandla orden/ till tomma skal”

I Urban Anderssons sista diktsamling är det sent i livet och sent på jorden. Det ordlösa och mörka dominerar i allt högre grad. Kallpratandets tid är förbi. Blicken skärps inför väsentligheterna, både de som stavas gemenskap, samhörighet och kärlek, och de som får namn av det kringliggande (samhället, kollektivet).

Redan i den första dikten söker Andersson efter de ord som ”bevarat sin fukt”. Jag tolkar det som en längtan efter det ännu levande, eftersom det i fukten alltid kan spira helt små organismer, tecken på livet. Döda ord strös över oss dagligen, i medierna, i mobiltjattret vi inte kan freda oss mot i offentliga miljöer.

Det verkligt levande finns förstås i det man delar med sin älskade, men också i husets tystnad, den som tryggt omsluter vad huset i sig erbjuder levandet, ”de små ljuden/ knappt urskiljbara”.

Efter en magnifik augustidikt om det annalkande mörkret och två kortdikter om kärleken och saknaden, kommer så dikten som placerar både diktaren och hans krets i den oro som är hela kontinentens, för de blinda ännu inte möjlig att se men för de flesta ett konkret hot:

”Det var då vi till slut hade insett

hur dödligt försvagat Europa var

 

och att vi sedan länge

 

levde i Krigets hus”


Begreppet Krigets hus är en uråldrig term från islamisk teologi, Dar al-Harb, som konkret innebär att man befinner sig i de länder där islam ännu inte härskar. I ett sådant Krigets hus, befinner Europa sig. Det går en kall kår genom mig när jag i poesin möter begreppet.

Av det drar jag en preliminär slutsats: vi lever också sent på jorden i den alldeles konkreta betydelsen som samhällsvarelser. Oavsett om vi i vår existentiella ensamhet ser bilden:

”Allt virvlar bort/ Blott med min längtan/ klamrar jag mig fast/ vid trädets nedersta gren/ över vattnet som stiger”

Det finns i Den andra natten många inslag av helig tröst, liksom det finns konkret smärta och sorg inför det stora som människolivet vill vara. Jag tycker mycket om Anderssons sätt att skapa en känsla av respekt och andlöshet inför det levande miraklet, samtidigt som hans dikter påminner om det viktigaste av allt: ändligheten, det slutgiltiga mörkret.


Urban Andersson (1938-2019) var en av våra intressantaste diktare, därtill en fin översättare, inte minst från danska.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar