Arne Tegnér med Dora Carrington och Lytton Strachey

Lytton Strachey. Målning av Duncan Grant

Astrid och Arne skulle resa till Andalusien. Bussen till Kastrup skulle köra från Kristianstad två på natten.

Hur fördriva tiden utan att somna?

 

Arne var hos oss och vi tittade på filmen Carrington, där framför allt Lytton Strachey, spelad av Jonathan Pryce fascinerade oss. Hans och Dora Carringtons (spelad av Emma Thompson) osannolika kärlek – homosexuell man och heterosexuell kvinna – blir ett oförglömligt sätt att visa att kärlek förmår vara annan än den förväntade. Vi befinner oss mitt i en av Bloomsbury-gruppens cirklar. Man hade sexuella relationer lite hipp som happ. 

Arne var oerhört fascinerad, det var vi alla tre, vi talade mycket om filmen. Vi köpte två vackra vykort med Stracheys porträtt, hade dem inramade här och hemma hos Arne (bilden ovan).

 

Strachey dog i cancer 1932, vid 52 års ålder. Dora Carrington begick självmord strax därpå. Hon blev 38 år. 

I onsdags begravdes Arne, han blev 67 år. Jag vill hålla fast honom med skrivandets hjälp.

Begravningsagendan med Arnes egen akvarell

 

Arne Tegnér till minne inför sista vilan

Foto: Astrid Nydahl

 

Arne Tegnér avled ungefär halv sju på söndagskvällen den 10 oktober. Idag begravs han i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad, klockan 10.30

Arne var arbetskamrat och nära vän med Astrid i 40 år. Jag lärde känna honom för 27 år sedan. Han föddes 1953, och skulle ha fyllt 68 år i november.

Han var en hedersman, alltid lika vänlig och generös.

Arne Tegnér träffade jag första gången vid en bänk utanför församlingshemmet vid Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Där satt han och rökte pipa. Jag slog mig ner och tände min pipa. Jag skulle vänta på min blivande hustru Astrid, det var sensommar 1994.

Vi blev förstås vänner. Det berodde inte bara på att Arne sa att Astrid var en av de kvinnor han älskade. Men det bidrog. Saken var den att vi kom att förstå att vi hade en gemensam Malmöhistoria, vi hade rent av varit förälskade i samma flickor och vi hade rört oss runt Kronborg samtidigt. Jag hade varit på fest – dansat till Creedence Clearwater Revivals senaste LP! – hemma hos Stina. Det hade inte Arne, men han hade varit förälskad i henne.

Arne var till hela sitt väsen skåning, även om han bott på andra platser. Hans dialekt kände jag mig väldigt hemma i, vi talade nämligen båda en variant av gammal malmöitiska. Ett av våra sista samtal handlade om öst-danska dialekter.

Med Astrid reste han utomlands flera gånger. De deltog i internationella studentprästmöten. Minns särskilt berättelserna från deras New York-resa. 

Han var också med till Birmingham 2006, då vi reste för någon form av kurs vid det college där Astrid och jag bott en termin 1998, United College of Ascension (strax efteråt stängde det för gott). Då hade han problem med en av sina fötter, detta som under hela tiden jag kände honom var ett återkommande problem. Diabetes typ 1 var hans fasansfulla grundsjukdom och den orsakade mycket elände. Men han gick med oss överallt, utan minsta gnäll. Vi besökte bland annat kväkarnas fina anläggning i Selly Oak, Woodbroke. Vi vandrade också i kanaldistriktet, där jag firade min födelsedag tillsammans med Astrid, Arne och några ytterligare personer.

När Astrid och jag gifte oss i januari 1999 var Arne och arbetskamraten Lilian marskalk respektive tärna. Det var en magnifik högtidsdag för oss alla.

Till Öland följde Arne också med. Vi bodde i den vackra gamla disponentvillan vid Södra Bruket. Det huset vistades jag i sommartid under många år, och mina barn och barnbarn har fortsatt att göra det. Astrid och jag var nog mest förtjusta i att åka dit höst- eller vintertid. Tillsammans med vännerna Valla och Håkan hade vi med Arne några vackra och minnesvärda dagar och långa kvällssittningar i uterummet med god mat och dryck. Att vi turades om att laga maten gjorde att vi fick bekanta oss med Arnes talanger i köket.

Arne var 2006 med och arrangerade den första fado-konserten i Kristianstad. Jag stod i begrepp att ge ut min stora fado-bok och hade turen att kunna få Joana Amendoeira och hennes musiker till stan. Det blev succé. Fullsatt lokal på Högskolan för en mycket nöjd publik. Arne förälskade sig också i fadon, så den blev ytterligare en gemensam faktor i våra liv.

Han var själv en passionerad körsångare.

De senaste åren, då Arne bodde i det vackra radhuset, träffades vi framför allt på baksidan där uteplatsen blev en oas för både kaffe och kaka dagtid, och för goda middagar kvällstid. Trots husets fysiska placering i Kristianstad – i ett tättbebyggt område - kom vi att trivas väldigt bra där. Den sista tiden i Arnes liv, under sommaren 2021, satt vi där oftare än annars.

Några utflyktsmål hade vi upprepade gånger. Det för Arne viktigaste var förstås tranornas ankomst varje år. Men inte tackade han nej till en sittning på Pråmen i Åhus för en klassisk sillamacka.

Baksidan på Arnes hus, där vi satt så mycket för fika eller middag. Foto, september 2021: Thomas Nydahl

Essä. Nr 10. Konradsbergs hospital

Sakligt, historiskt leder oss Joar Guterstam och Jadwiga Krupinska med sina respektive texter in i det nya numret av tidskriften Essä. Efter deras lärda texter om historiska fakta (Guterstam om hospitalet ifråga, samt överläkaren där, Bror Gadelius och polskfödda Krupinskas tankar om arkitektur och institutioner) blir det närmast chockartat att fördjupa sig i Stina Oscarson och Maria Ludvigssons brevväxling under rubriken Ett rum på tio kvadrat.

 

Den som i Svenska Dagbladet läser Oscarson som kritiker och journalist vet att hon inte väjer för sin egen svåra anorexi. 

 

Själv uppvuxen med en anorektisk mamma blir jag förstås djupt berörd av hennes berättelse av hur hon hämtas i hemmet av polis och förs till psykiatriskt sjukhus och där skrivs in på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det har räckt att en vän ringt och utryckt oro för att Oscarson ska begå självmord. Trots att man konstaterar att hon inte är suicidal bestämmer man ändå att lägga in henne.

 

”Första natten. Jag vill inte tänka på den. Ovissheten. Kylan. Ensamheten trots ständig övervakning. Och att allt är så fult.”

 

Allt Oscarson skriver i sina brev vittnar om hur tvångsvårdade människor blir fråntagna sin själva person, sin identitet och därmed sin frihet. Det är sannerligen skakande läsning. Maria Ludvigsson lyssnar, resonerar och framstår som en medmänniska i ordets bästa betydelse.

 

Jan-Evert Strömbäck skriver i sin text Den livslånga oron om hur livet gestaltar sig för en litium-beroende man diagnosticerad som bipolär. Strömbäck, i yrket en mycket driven och fin författare och kulturjournalist vittnar om hur kunskap och medvetenhet leder till en värdig hantering av den egna sjukdomen.

 

”Jag har alltid efter varje skov tänkt att jag är rädd för nästa sjukdomsepisod. När kommer den?”

 

Inlagd genomlider han alla meningslöshetens tomma timmar. 

 

Sist i texten berättar han om det som vid 15 års ålder skapade ett förfärligt trauma. Det blir det sista jag läser i detta givande och starkt berörande nummer av Essä.

 

Som alltid kretsar texterna i Essä kring ett dokument. Den här gången är det vackra, utvikbara  och handkolorerade ritningar av Konradsbergs hospital från 1857, inskannade av Riksarkivet i Stockholm.

Äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge

Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

 

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

 

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

 

Hauge föraktade

”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 – 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

 

Det urval som finns på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 

 

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."

Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).

 

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).  

Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

1959 skriver han i dagboken på samma tema:  

 

”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.

 

Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

 

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv.

”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

 

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  

 

”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  

Vid Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

 

Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  

 

”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”

Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:

 

”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)

 

Också Jesus kunde han identifiera sig med:

"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)

 

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

 

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 

 

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”

 

Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

 

Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson)

 

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).

Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?

 

Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter. 

 

Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.

Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.

 

Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.

 

I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.

 

Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret. 

 

”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”

Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom: 

”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”

Jean Améry (1912-1978)

Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.

 

Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”. 

 

Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han. 

 

Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar?  Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!

"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."

 

Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.

 

Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.

 

Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”

 

Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:

 

”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.

 

Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.

 

Jean Améry tog sitt liv 1978.

Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 ( Daidalos, översättning av Svenja Hums)

”Tyskarnas fascism var som bortblåst. Vägarna kantades inte av vilda odjur, utan av vinkande människor som åt chokladen direkt ur ockupanternas händer. Hur var det möjligt?” (sidan 309 i boken)

Efter att ha läst Kirsten Thorups lysande roman om livet i München 1943, Indtil vanvid, indtil døden, var det mycket omtumlande att gå till Harald Jähners berättelse om det tyska samhället åren 1945-1955.

 

 Det som är så slående med hans bok, är att han utifrån ytterst konkreta exempel, område för område, visar hur ett fanatiskt, av nazismen indoktrinerat och krigsförhärligande folk, till synes plötsligt kunde återuppstå som en kulturnation. Var det så?

Jähner vandrar genom detta Tyskland, från ruinromantiken till bortträngningens mekanismer. Han ger sig i kast med den livsavgörande svartabörshandeln där man bytte varor med varandra och så småningom i krass kriminalitet tjänade svarta pengar. Han tar sig an estetiken i konsten och vardagens mode och maskiner, och visar hur omskolningen av en hel nation kunde se ut.

Omskolningen är kanske bokens intressantaste berättelse. Där får vi bekanta oss med vad som hände de tyska intellektuella som flytt Hitlerväldet, men som väljer att komma tillbaka för att konkret arbeta med det Tyskland som måste återuppstå ur ruinerna. Där möter vi storheter som Döblin och Heym, men också mindre kända personer som Hans Habe (hans öde ligger till grund för E.M. Remarques roman Natt i Lissabon, som jag också recenserat här i bloggen), och den numera föga kända amerikanska operation som CIA skötte, och som helt riktade in sig på europeiska intellektuellas vilja till samarbete, Congress for Cultural Freedom, som bland annat låg bakom tidskrifter som Der Monat, där ett ansenligt antal av Europas främsta författare och intellektuella.

Hamstrandet kunde få dramatiska effekter, Jähner talar om ett allas krig mot alla och vi påminns om boktitelns relevans: 

”Man talade om vargatider, om ’naturtillståndets homo homini lupus’, om risken för en total kollaps av rättskänslan.”

Det förlorade anfallskriget fick många olika konsekvenser, boken visar bl.a. på att nederlaget blev en vass kil mellan könen. Kvinnor föraktade sina män som misslyckats så i sin ”krigskonst”. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg vilka väldiga folkvandringar nederlaget resulterade i. En tysk ort blev plötsligt något helt annat. Flykten var det enda alternativet. Och de flyende tyskarna var inte välkomna till Tyskland, vilket man kanske kunde frestas tro. Tvärtom skälldes de för allt tänkbart nedlåtande. Resultatet blev att 16,5% av Västtysklands invånare kom från de förlorade områdena i öster, i Östtyskland var de hela en fjärdedel av befolkningen.

Det avslutande kapitlet i boken handlar om bortträngningen. Denna mänskliga mekanism tog sig de mest groteska uttryck. Bara två år efter Hitlers död, och ett angreppskrig, parallellt med Förintelsen, som orsakat många miljoner människors död, kunde man i tidskriften Der Standpunkt läsa:

 

”Tyskland är Europas sorgebarn, världens strykpojke (...) Ren slump? Ödet? Det kan i alla fall inte bero på kynne, historia eller nationell utveckling.”

Vill man förstå årtiondet efter Andra världskriget i Tyskland, är detta en omistlig bok. Djupt informativ berättar den elegant och lättillgängligt om högt och lågt, allt det som präglar oss människor efter att en stor katastrof förstört allt.

 

Fatos Arapi om "äran hos de stora nederlagens folk"

Foto: Astrid Nydahl

Fatos Arapi var en albansk författare som fått avgörande betydelse för hur vi uppfattar både den litteratur som tilläts under den Hoxha-stalinistiska diktaturen, och den som sakta fötts i det nya, öppna samhälle som växt fram sedan 1990-talet. Jag läser hos Poem Hunter:

Fatos Arapi is an Albanian poet, short story writer, translator and journalist, laureate of the Struga Poetry Evenings Golden Wreath Award for 2008. 

Born in 1930 in the village of Zvërnec near Vlorë, he studied economics in Sofia, Bulgaria from 1949 to 1954, then started to work as a journalist in Tirana. He soon made a name for himself as a poet, and went on to work as a researcher for the History and Philology Department of Tirana University. 

Never fearing innovation, despite the cultural isolation of his country, Arapi has been a pioneer of free verse and experimental poetry in 1960s Albanian literature. Born on the seaside, the maritime universe has always inspired his verses, as has Albania's troubled history. He has also written meditative poetry, love poems and elegies, with the eternal questions on life and death as a recurrent theme. 

He translated into Albanian the works of poets such as Sapho, Pablo Neruda and Nikola Vaptsarov. He was the editor-in-chief of two anthologies: Songs of the Peoples and Anthology of Turkish Verse.

Texten fortsätter under bilden: 

Äldre bild av Fatos Arapi

Jag låter er, med tillstånd från översättaren Ullmar Qvick, börja denna dag med en fin dikt av den albanske poeten Fatos Arapi (1929 - 2018): Hur skulle jag inte älska dig ännu mer:

Gloria victis (Ära till förlorarna)

Ja, vi är de stora förlorarna

Nederlagets sköna konst 

har vi fäst vid vårt öde 

Ja vi, bara vi, förstår att missta oss

Vi misstar oss i vänskap, och vi förlorar

Vi misstar oss i kärlek, och vi förlorar

Vi misstar oss i våra förhppningar, återigen förlorar vi

Vårt ödes vita tärningar

Kastar vi – och fortsätter

att kasta dem även då vi kommit över Rubicon

Alla är skyldiga och ingen 

De andra bara segrar

Medan vi är nederlagets folk

De stora förlusternas folk. Vårt hjärta

är ett gyllene äpple av smärta

Vi vill inte veta av girighetens mörka välde

Och vi misstar oss, vi känner inte 

maktens stingande girighet, och vi misstar oss

För att vi - bara vi! -förstår att missta oss 

Våra bara fötter är de höstlöv

som faller och fladdrar längs vägarna; vår själ

är rimfrost av sorgens väsen 

Alla kan döda den

Men så inte för de andra, de är eviga segrare

Aldrig förlorar de

Ty misstag gör de aldrig

Vi däremot förlorar – så som bara vi förmår!

Nederlagets sköna konst

Har vi höjt som vårt öde 

och vänt ryggen åt segerns ära

Vi känner bara äran hos

de stora nederlagens folk. Ty vi -

ja bara vi - 

är de verkliga. 

Suzanne Brøgger: En forfatters dagbog 2010 – 2020 (Gyldendal)

  

”Mine dagbøger er mit livsverk.” Suzanne Brøgger

 

Kan dagböcker recenseras? Självklart! Dagböcker är i författarens fall i högsta grad också ett verk, och därmed litteratur, som Suzanne Brøgger själv påpekar.

 

Sedan unga år har jag läst denna unika och högst märkvärdiga författare. Med märkvärdig menar jag just ordets alla positiva synonymer, som säregen, speciell och ovanligt intressant. Det finns bara en Suzanne Brøgger. Man kan inte ens påstå att det finns andra författare som stilmässigt liknar henne, även om många har skrivit i hennes frihetliga anda.

 

Jag har nu umgåtts med denna 426 sidor tjocka och vackra bok. Den ger mig substans till de senaste böckerna, vilka jag också läst och recenserat, med titlar som Norsk omelet, Med egen hånd och den oerhört betydelsefulla samtalsboken med Alf van der Hagen: Suzanne Brøgger. Samtalememoire.

 

Det finns en andra mening, vid sidan av den översta i denna recension, som jag vill använda för denna text, också den hämtad ur dagboken:

”Når jeg læser mine dagbøger fra de senere år, er det i rædsel. Jeg har levet helt imod min indre natur i så lang tid. Hvordan kunne jeg?”

 

Egentligen kan man säga att dessa rader sammanfattar ett starkt intryck jag får av dagböckerna. Å ena sidan skriver hon flera gånger att hon vill lämna offentligheten, dra sig undan, vara ”eneboer” i sitt lantliga hus, samtidigt som boken genomgående berättar om alla uppdragen, framträdandena, mötena. 

Hon anser, helt självklart, att hon inte är skyldig offentligheten någonting, men det finns ju en rimlig förklaring till varför hon gång på gång ändå ställt upp. ”Uden denne publicity havde mine bøger næppe haft megen gang på jorden”, och så tillägger hon lite rörande, ”Mine svenske læsere har været mit livsopretholdende grundlag”.

 

Lever hon sedan länge i konflikt med sin egen inre önskan? Det gör de flesta av oss. Själva livet är en konflikt mellan faktiskt och önskvärt. Det faktiska står hela tiden i vägen. Redan i Norsk omelet kunde hon skriva:

"Hov, det her mener jeg jo overhovedet ikke mer, jeg mener tværtimod!"

Nog finns här mängder av texter som kan bli

media-mumma. Just när jag skulle skriva denna recension, såg jag att den danska morgontidningen Politiken kastat sig över hennes skildringar av tillståndet i Det Danske Akademi. Det är otäckt likt det som pågått i Svenska Akademien. Flera personer lämnade vår numera ökända sällskap, Brøgger lämnade det danska och flera ledamöter följde henne.

 

Därmed förstår man att det handlar om våldtäktskulturen (med tillskyndare som Horace Engdahl) i Sverige, och att det i Danmark spillt över genom en akademimedlem som är pinsamt stark anhängare av Engdahl. Men det finns något annat också, och det handlar om synen på islam och hur offentligheten i frågan hanterar de återkommande konflikterna.

 

I det fallet riktar hon mycket kritik – ja, vrede skulle man kunna säga – mot Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Därmed slår hon tillbaka på Jyllands Posten och de karikatyrer som blev ödesmättade -  rent av ödesdigra -  i våra två länder. När Lars Vilks – också så känd i Danmark för sin rondellhund – dör i en våldsam bilkrasch med sina livvakter, så sker det ett par dagar innan jag börjar läsa den här boken. Allt hakar i vartannat. 

Det som uppfattats som fiktion i Brøggers författarskap befinner sig mycket närmare hennes faktiska liv, än vad som antagits, påpekar hon själv. Hennes dagböcker bekräftar också att hon är djupt upptagen av dessa frågor, som inte bara har med religionen islam och den politiska, väpnade islamism att göra, utan också berör själva invandringen. Hon skriver att ”strømmen af flygtinge og migranter, vi ser nu, er konsekvensen af Vestens kolonialisme. Vi har hele tiden vidst det, men reagerar først nu – med aggression”.

 

Den terror som ägt rum under de år boken spänner över finns förstås också antecknad och kommenterad. Om man är intresserad av det fysiskt pågående kan man inte ignorera vare sig de små eller de stora, förödande attentaten, och det gör inte heller Brøgger.

Foto: Sofia Runarsdotter

Familjelivet är av självklara skäl ständigt närvarande. Hon skriver gripande om dottern Luzia och om maken Keld Zeruneith. Det rör sig om en oerhört uppriktig attityd i dessa partier, som jag inte tror att Brøgger tidigare i livet hade förmått publicera. Vi får som dagboksläsare privilegiet att följa med in i vardagslivet, och på resorna.

 

Det jag läser om med största intresse är dock inte politikens och ideologiernas krig, utan de mer näraliggande relationerna med författarkollegor, både i och utanför akademin. Flera av dem har jag under många år läst, och jag blir förstås glad att möta sådana som Ida Jessen och Pia Tafdrup i boken, liksom Klaus Rifbjerg som hon uppenbarligen haft en mycket speciell och nära relation till.

 

Jag skulle kunna göra en katalog-aria om bokens innehåll. Det vore dumt. Men en viktig aspekt till vill jag beröra. Det handlar om skillnaden mellan den unga och den åldrande människan. ”Skandalen og forargelsen er mit dna” skriver hon. Men den erotiska aspekten av detta är inte bara nertonad med åren, utan rent av borta. 

Det vilt utlevande i ungdomlig erotik är förstås det som lockar alla människor, men vi vet att den lägger och dämpar sig av rent vardagsliv i en familj – liten eller stor spelar ingen roll – för att med åldrandet mer eller mindre förlora sin betydelse. Det läser jag utifrån egen erfarenhet.

 

Hon kan formulera det så här: 

 

”Som en blogger skriver: ’I fremtiden vil man have sex på alle kontinenter med mennesker af alle køn.’ I fremtiden? Öh... Det havde jeg i fortiden. Til afdrag af skyld! Sex som bodsgang og religiøs ritual mod skyld.”

 

Och som slutord för denna recension, som omöjligen förmådde greppa hela den rikedom som dagböckerna rymmer:

 

”Vipassana: at se tingene som de er: Z og jeg er i livets slutning, som er mild, øm og kærlig.”