onsdag 27 oktober 2021

Arne Tegnér till minne inför sista vilan

Foto: Astrid Nydahl
 

Arne Tegnér avled ungefär halv sju på söndagskvällen den 10 oktober. Idag begravs han i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad, klockan 10.30

Arne var arbetskamrat och nära vän med Astrid i 40 år. Jag lärde känna honom för 27 år sedan. Han föddes 1953, och skulle ha fyllt 68 år i november.

Han var en hedersman, alltid lika vänlig och generös.

Arne Tegnér träffade jag första gången vid en bänk utanför församlingshemmet vid Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Där satt han och rökte pipa. Jag slog mig ner och tände min pipa. Jag skulle vänta på min blivande hustru Astrid, det var sensommar 1994.

Vi blev förstås vänner. Det berodde inte bara på att Arne sa att Astrid var en av de kvinnor han älskade. Men det bidrog. Saken var den att vi kom att förstå att vi hade en gemensam Malmöhistoria, vi hade rent av varit förälskade i samma flickor och vi hade rört oss runt Kronborg samtidigt. Jag hade varit på fest – dansat till Creedence Clearwater Revivals senaste LP! – hemma hos Stina. Det hade inte Arne, men han hade varit förälskad i henne.

Arne var till hela sitt väsen skåning, även om han bott på andra platser. Hans dialekt kände jag mig väldigt hemma i, vi talade nämligen båda en variant av gammal malmöitiska. Ett av våra sista samtal handlade om öst-danska dialekter.

Med Astrid reste han utomlands flera gånger. De deltog i internationella studentprästmöten. Minns särskilt berättelserna från deras New York-resa. 

Han var också med till Birmingham 2006, då vi reste för någon form av kurs vid det college där Astrid och jag bott en termin 1998, United College of Ascension (strax efteråt stängde det för gott). Då hade han problem med en av sina fötter, detta som under hela tiden jag kände honom var ett återkommande problem. Diabetes typ 1 var hans fasansfulla grundsjukdom och den orsakade mycket elände. Men han gick med oss överallt, utan minsta gnäll. Vi besökte bland annat kväkarnas fina anläggning i Selly Oak, Woodbroke. Vi vandrade också i kanaldistriktet, där jag firade min födelsedag tillsammans med Astrid, Arne och några ytterligare personer.

När Astrid och jag gifte oss i januari 1999 var Arne och arbetskamraten Lilian marskalk respektive tärna. Det var en magnifik högtidsdag för oss alla.

Till Öland följde Arne också med. Vi bodde i den vackra gamla disponentvillan vid Södra Bruket. Det huset vistades jag i sommartid under många år, och mina barn och barnbarn har fortsatt att göra det. Astrid och jag var nog mest förtjusta i att åka dit höst- eller vintertid. Tillsammans med vännerna Valla och Håkan hade vi med Arne några vackra och minnesvärda dagar och långa kvällssittningar i uterummet med god mat och dryck. Att vi turades om att laga maten gjorde att vi fick bekanta oss med Arnes talanger i köket.

Arne var 2006 med och arrangerade den första fado-konserten i Kristianstad. Jag stod i begrepp att ge ut min stora fado-bok och hade turen att kunna få Joana Amendoeira och hennes musiker till stan. Det blev succé. Fullsatt lokal på Högskolan för en mycket nöjd publik. Arne förälskade sig också i fadon, så den blev ytterligare en gemensam faktor i våra liv.

Han var själv en passionerad körsångare.

De senaste åren, då Arne bodde i det vackra radhuset, träffades vi framför allt på baksidan där uteplatsen blev en oas för både kaffe och kaka dagtid, och för goda middagar kvällstid. Trots husets fysiska placering i Kristianstad – i ett tättbebyggt område - kom vi att trivas väldigt bra där. Den sista tiden i Arnes liv, under sommaren 2021, satt vi där oftare än annars.

Några utflyktsmål hade vi upprepade gånger. Det för Arne viktigaste var förstås tranornas ankomst varje år. Men inte tackade han nej till en sittning på Pråmen i Åhus för en klassisk sillamacka.

Baksidan på Arnes hus, där vi satt så mycket för fika eller middag. Foto, september 2021: Thomas Nydahl


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar