tisdag 26 oktober 2021

Essä. Nr 10. Konradsbergs hospital



Sakligt, historiskt leder oss Joar Guterstam och Jadwiga Krupinska med sina respektive texter in i det nya numret av tidskriften Essä. Efter deras lärda texter om historiska fakta (Guterstam om hospitalet ifråga, samt överläkaren där, Bror Gadelius och polskfödda Krupinskas tankar om arkitektur och institutioner) blir det närmast chockartat att fördjupa sig i Stina Oscarson och Maria Ludvigssons brevväxling under rubriken Ett rum på tio kvadrat.

 

Den som i Svenska Dagbladet läser Oscarson som kritiker och journalist vet att hon inte väjer för sin egen svåra anorexi. 

 

Själv uppvuxen med en anorektisk mamma blir jag förstås djupt berörd av hennes berättelse av hur hon hämtas i hemmet av polis och förs till psykiatriskt sjukhus och där skrivs in på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det har räckt att en vän ringt och utryckt oro för att Oscarson ska begå självmord. Trots att man konstaterar att hon inte är suicidal bestämmer man ändå att lägga in henne.

 

”Första natten. Jag vill inte tänka på den. Ovissheten. Kylan. Ensamheten trots ständig övervakning. Och att allt är så fult.”

 

Allt Oscarson skriver i sina brev vittnar om hur tvångsvårdade människor blir fråntagna sin själva person, sin identitet och därmed sin frihet. Det är sannerligen skakande läsning. Maria Ludvigsson lyssnar, resonerar och framstår som en medmänniska i ordets bästa betydelse.

 

Jan-Evert Strömbäck skriver i sin text Den livslånga oron om hur livet gestaltar sig för en litium-beroende man diagnosticerad som bipolär. Strömbäck, i yrket en mycket driven och fin författare och kulturjournalist vittnar om hur kunskap och medvetenhet leder till en värdig hantering av den egna sjukdomen.

 

”Jag har alltid efter varje skov tänkt att jag är rädd för nästa sjukdomsepisod. När kommer den?”

 

Inlagd genomlider han alla meningslöshetens tomma timmar. 

 

Sist i texten berättar han om det som vid 15 års ålder skapade ett förfärligt trauma. Det blir det sista jag läser i detta givande och starkt berörande nummer av Essä.

 

Som alltid kretsar texterna i Essä kring ett dokument. Den här gången är det vackra, utvikbara  och handkolorerade ritningar av Konradsbergs hospital från 1857, inskannade av Riksarkivet i Stockholm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar