 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Fatos Arapi var en albansk författare som fått avgörande betydelse för hur vi uppfattar både den litteratur som tilläts under den Hoxha-stalinistiska diktaturen, och den som sakta fötts i det nya, öppna samhälle som växt fram sedan 1990-talet. Jag läser hos Poem Hunter:
Fatos Arapi is an Albanian poet, short story writer, translator and journalist, laureate of the Struga Poetry Evenings Golden Wreath Award for 2008.
Born in 1930 in the village of Zvërnec near Vlorë, he studied economics in Sofia, Bulgaria from 1949 to 1954, then started to work as a journalist in Tirana. He soon made a name for himself as a poet, and went on to work as a researcher for the History and Philology Department of Tirana University.
Never fearing innovation, despite the cultural isolation of his country, Arapi has been a pioneer of free verse and experimental poetry in 1960s Albanian literature. Born on the seaside, the maritime universe has always inspired his verses, as has Albania's troubled history. He has also written meditative poetry, love poems and elegies, with the eternal questions on life and death as a recurrent theme.
He translated into Albanian the works of poets such as Sapho, Pablo Neruda and Nikola Vaptsarov. He was the editor-in-chief of two anthologies: Songs of the Peoples and Anthology of Turkish Verse.
Texten fortsätter under bilden:
 |
| Äldre bild av Fatos Arapi |
Jag låter er, med tillstånd från översättaren Ullmar Qvick, börja denna dag med en fin dikt av den albanske poeten Fatos Arapi (1929 - 2018): Hur skulle jag inte älska dig ännu mer:
Gloria victis (Ära till förlorarna)
Ja, vi är de stora förlorarna
Nederlagets sköna konst
har vi fäst vid vårt öde
Ja vi, bara vi, förstår att missta oss
Vi misstar oss i vänskap, och vi förlorar
Vi misstar oss i kärlek, och vi förlorar
Vi misstar oss i våra förhppningar, återigen förlorar vi
Vårt ödes vita tärningar
Kastar vi – och fortsätter
att kasta dem även då vi kommit över Rubicon
Alla är skyldiga och ingen
De andra bara segrar
Medan vi är nederlagets folk
De stora förlusternas folk. Vårt hjärta
är ett gyllene äpple av smärta
Vi vill inte veta av girighetens mörka välde
Och vi misstar oss, vi känner inte
maktens stingande girighet, och vi misstar oss
För att vi - bara vi! -förstår att missta oss
Våra bara fötter är de höstlöv
som faller och fladdrar längs vägarna; vår själ
är rimfrost av sorgens väsen
Alla kan döda den
Men så inte för de andra, de är eviga segrare
Aldrig förlorar de
Ty misstag gör de aldrig
Vi däremot förlorar – så som bara vi förmår!
Nederlagets sköna konst
Har vi höjt som vårt öde
och vänt ryggen åt segerns ära
Vi känner bara äran hos
de stora nederlagens folk. Ty vi -
ja bara vi -
är de verkliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar