Lars Vilks i minnena och litteraturen. Några tillbakablickar

En glad Lars Vilks hemma hos oss. Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, vi har inte hämtat oss från dödsbudet. Det väckte så mycket tankar och de kretsar från religionskritikens pris till den privata vänskapens karaktär. Lars hade många vänner. Men det var de mordiska Koran-krigarna som bestämde om och när han skulle kunna umgås med dem. Allt skulle detaljplaneras med säkerhetsstyrkan, hans egna önskemål kom alltid i andra hand.

Nu får vi ta bort box-adressen dit julens hemkokta kolor alltid gick. Julkolorna som han älskade. Förr brukade jag lägga med musik, men den hade han inte plats för. Astrids kolor var viktigast.

När jag läste om Lars Vilks bortgång insåg jag hur hans verk har spridit vågor genom hela min uppväxt, och genomsyrat min kamp för yttrandefrihet – en kamp som jag tar med mig i mitt journalistiska arbete. Jag tänker på hur det var reaktionerna på Mohammed-satirerna som fick mig att stanna till och tänka om. Medan fundamentalisterna firar kan vi andra konstatera att Lars Vilks anda lever kvar. Det är nu vårt ansvar att fortsätta sprida den, för yttrandefriheten som han offrade sin egen frihet för.

 

Inas Hamdan skriver för kultursidan i Sydsvenskan.

 

Bent Blüdnikov skriver i Berlingske:

Lars Vilks var kunstner og afsøgte grænserne for tolerance og ytringsfrihed i de vestlige samfund. Ser man de svenske medier i dag, beretter de om en stor sorg over Vilks pludselige død ved en trafikulykke søndag, der også medførte døden for to af de politifolk, som konstant overvågede hans sikkerhed.

Imidlertid afspejler denne sorg ikke de holdninger, der prægede mediebilledet, mens Lars Vilks var i live og udfordrede det svenske samfund. For han mente, at Sverige havde udviklet sig til et samfund, hvor man ikke forsvarede ytringsfriheden, men havde etableret en slags statslig antiracisme, hvor enhver ytring blev kritiseret som racisme, hvis man ikke fulgte den af myndighederne afstukne »progressive« politiske linje.

I Helle Merete Brix och Uwe Max Jensens bok Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks hittar man sådant som är viktigt nu, när han är död:

 

”For år tilbage, da jeg kunne rejse alene med toget, henvendte en mand sig til mig. Han var muslim, han var høflig og venlig, og vi talte sammen uden at nå til forståelse. Men han skrev senere på sin blog, at hans første impuls, da han så mig på toget, havde været: Skal jeg tale med Vilks eller slå ham ihjel?” (ur boken).

 

Lars Vilks liv och gärning förvandlades senare till symboler. Varför symboler? Därför att hans blygsamma rondellhund-teckning kunde uppfattas både som en markering av yttrande- och tryckfrihetens värden, och som religionskritik riktad mot islam.

 

Frågan man ställer sig: var det en medveten strategi från Vilks sida att det skulle bli så?

Under åren som gått sedan Vilks  fick sin ”dödsdom”, det skedde i september 2007, har författarna förstås lärt känna honom i gemensamt arbete. Möten, seminarier, öppna och fria diskussioner. Så kom terrorattentatet riktat mot Vilks, när kommittén höll diskussionsmöte på kulturhuset Krudttønden och situationen förvärrades ytterligare. Vilks fick lämna sitt hem. 

 

Helle Merete Brix skriver den text som ger Lars Vilks själv ordet, och det är en mycket bra text som är både informativ och använder tillfället till att rent språklig ge läsaren en bild av konstnären. Hans ironier finns där, precis som i verkligheten, och hans milda avvisande av alla försök att placera honom i specifika åsiktsburar är naturligtvis åskådligt skildrade här. Det blir först en berättelse om vad som sker när en fri konstnär plötsligt måste anpassa sig till ett liv helt dikterat av säkerhetsaspekter. Han berättar att man först ville ge honom en ny identitet och ett nytt namn, vilket han naturligtvis avvisade eftersom ett sådant liv skulle vara omöjligt för honom. Möjligt blev det däremot att ha en säkerhetsvakt i en husvagn hemma på tomten. Resten är historia. Vi vet vad som hänt de senaste åren, då säkerhetsnivån hela tiden höjts.

 

***

Lars föreläser på Krudttønden i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl

Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser är rentav viktigare nu, än när den kom.

 

Orrenius kan bygga historier utifrån möten och samtal. Hantverket kan han. 

 

I Vilksboken går han grundligt till väga. Han reser i både Sverige och Danmark. Han är mycket med Vilks, ser och hör. Han intervjuar Vilks kollegor, både lokalt och nationellt, han plitar ner de missunsammas och de fientligas banaliteter, men han formulerar också sina tankar kring de röster som tycks förstå att de grundläggande värdena kring yttrande- och tryckfrihet är betydligt viktigare än den beröringsskräck som tackar nej till Vilksbesök eller Vilksdeltagande. 

Att han lever med högt profilerat livvaktsskydd betraktas som en lyx ”lille Lars” inte ska ha. Som om det är han som är skulden till hatet, våldet och döden i islamisternas spår!