 |
| Foto fredag 8 oktober: Astrid Nydahl |
Vad Lars Vilks betydde för mig personligen kan bäst mätas i saknadens styrka. Det är en absurd tanke, att jag aldrig ska sitta mitt emot honom med en god måltid, höra hans underbara argumentation för ålderdomliga ords renässans i grundskolan och hans karaktäristiska "...alltså".
Det finns mycket tungt att bära denna sensommar, eller tidiga höst. Därför hjälper det att varje morgon ta ut till kråkfåglarnas och ekorrarnas plats vid havet. I två dagar nu har dimman legat tät. De allt större kaninhålorna vid bänken visar tydliga spår av liv, som kan vara en kontrast till all död och plåga som finns i min närhet.
Fredag, in i dimman, ett skydd och en vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar