Udtja Lasse: Minnen och historier från Lappmarken (Elisabeth Grate Bokförlag)

 

Lars Norberg föddes 1934 i trakten av Udtja sameby i Norrbotten.

 

Han hade en lång yrkeskarriär inom utrikesförvaltningen och var bland annat ambassadör i Harare och Genève, samt hade en rad andra poster både utomlands och på UD i Stockholm.

 

När han i mars avled i en ålder av 86 år skrev några gamla kollegor en minnestext i DN, där jag bland annat läser:

”För de svenska samerna blev Udtja Lasse en hjälte, som kommer att ta plats på Sameteaterns scen i höst. Han gav själv ut tre böcker med samiska teman, bland andra Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure. Vi minns med tacksamhet Lars intagande personlighet och lågmälda humor.”

Nu utger Elisabeth Grate Bokförlag en magisk volym med två titlar, Minnen från Vargájaure 1934-1944, och Fem korta historier från Lappmarken, under samlingsnamnet Minnen och historier från Lappmarken.

Det var mycket länge sedan jag läste en bok som fängslade mig så. Det finns flera orsaker till det. Författaren är densamme som diplomaten men kallar sig Udtja Lasse. Han går rakt ner i en miljö där han inte ens hunnit födas och han därför tar hjälp av moderns dagböcker. Men minnen från tiden före sin födelse har han! Det är i Havars land han föds, en närmast mytologisk plats där han ser markens stenar, växter och djur leva i harmoni med varandra.

Ett annat skäl till min förtjusning, utöver själva ramen för författaren, är det närmast ofattbara innehållet i berättelserna, och det språk – levande, lokalfärgat, drastiskt och högst personligt – som bär fram berättelserna så att de i det närmaste blir fullt synliga.

Havars land har en gräns som löper utmed Storforsen västerut längs älven till Mavasvattnen, och österut  mot Pärlälvens källflöden. Folket som levde där talade pitelapska, ett språk som enligt författaren är på väg in i den eviga glömskan, medan namnen finns kvar.

När en ny överhet anlände dit kallade de sig ”Kronan” skriver Udtja Lasse, vi förstår genast att faran lurar alldeles runt hörnet, ”Rent ut sagt så var de ena riktiga rövare”. De tog till och med skogen. Den kronojägare som skulle komma behövde en bostad. Författarens pappa och ett par andra snickare fick uppdraget.

Landskapet befolkades av skogshuggare och Kronans överhetspersoner. Pappan köpte en riktig järnspis med bakugn och mamman kunde börja baka, sälja och få en liten försörjning till familjen. I den lilla kojan blev det också renkok, där alla godbitar togs tillvara.

Den revolutionerande nyheten skulle sedan visa sig vara järnvägsbygget. Inlandsbanan skapades av dåligt betalda rallare, och i deras spår kom ännu fattigare människor som ville ha sin skärv av rallarnas löner. De var allt från Tivoli-ägare som Neger Jackson, som anlände i augusti 1933, till nasare, pokerhajar och prostituerade.

Författarens närvaro i berättelserna är påtaglig och rörande: ”Det första jag lärde mig då jag kom fram i världen var dofterna och smakerna. Doften av mamma kände jag på långt håll…”

När han bara är några månader gammal utbryter flottarstrejken. Kraven på högre lön avvisades. Till på köpet sänktes lönerna!

För ortens folkilske kommunist blir Molotov-Ribbentrop-pakten en katastrof. Han återhämtar sig aldrig. Hade inte nyheten stått att läsa i Norrskensflamman hade han inte trott på den. Han flydde in i galenskapen. 

I bokens andra titel får vi återstifta bekantskapen med Betlehems stjärna, en tragisk ung kvinna som säljer sex, och som under värsta tänkbara omständigheter dör. Men först läser jag om Britt-Marie, artonåringen som både författaren och hans pappa förälskar sig i. Den är både vacker och djupt tragisk och får livsavgörande betydelse för Udtja Lasse själv.

Boken rymmer mycket mer av berättelser, av kärva livsöden, av tragedier och glädjeämnen. Allt är fångat med Udtja Lasses rika, säregna och mycket vackra språk.