Elina på iniskogen har läst Sedan möttes vi i Paris

Foto: Hideo Matsumoto

 

Elina på iniskogen skriver:

Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler.

Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.

Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.

Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?

2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.

Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar förställa sig.

Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.

Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.

Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.

9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)

Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.

2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.

Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.

Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.

Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.

Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.

PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.

Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.

Kulturradikal censur på SVT

Foto: Astrid Nydahl

 

I dag är jag övertygad om att det handlade om en avsiktlig censur riktad mot mig i gårdagens Babel. Den drabbade först och främst Agneta Pleijel och hennes val av bok. 

Jag vet att det finns en stor krets kulturradikaler i Stockholm som avskyr mig.

Det får de gärna göra, eftersom avskyn är ömsesidig.

Den som främst drabbas av censuren är Agneta Pleijel och bokens brevskrivare, Anne-Marie Berglund. 

Pleijels boktips under många år har nog aldrig klippts bort. Här finns alltså en viktig lärdom. Är det en tillfällighet att den bok jag gjort klipptes bort? Nej, naturligtvis inte.

I går kväll skrev jag om detta i bloggen:

Agneta Pleijel hade filmat sin presentation av boken till kvällens Babel. De klippte bort det. Varför? Det står skrivet i den stockholmska himlen. Vilka totalitära svin de är!! Agneta Pleijel skrev bland annat i kväll: "Va! Ingen aning! Såg inte programmet. Blir ledsen o besviken, fan också! Jag höll upp boken och rekommenderade starkt!!!"

SVT blåste oss

 Agneta Pleijel hade filmat sin presentation av boken till kvällens Babel. De klippte bort det. Varför? Det tår skrivet i den stockholmska himlen. Vilka svin de är!!! Agneta Pleijel skrev i kväll:

Va! Ingen aning! Såg inte programmet. Blir ledsen o besviken, fan också! Jag höll upp boken och rekommenderade starkt!!!

Anders Björnsson om Anne-Marie Berglunds brev

Anne-Marie i bärskogen. Foto: Hideo Matsumoto

 

Anders Björnsson

BERGLUNDS BREV

 

Förra månaden, i mitten av oktober, passerade jag Kloten, ett före detta brukssamhälle i Västerbergslagens finnmarker. Några familjemedlemmar vistades under en långhelg på närbelägna Malingsbo herrgård. Här och var hade statliga Sveaskog, ”Göran Persson-skog”, skövlat i markerna

 

Några veckor senare fick jag Anne-Marie Berglunds brev till dig, Thomas, i min hand. Ett fylligt urval, sköna porträttbilder. Av det förstod jag, att hon och hennes föräldrar tidigt under hennes levnad flyttade från Finland och hamnade i Kloten. Föräldrarna återvände sedan till Esbo, Helsingfors grannstad, gammal svenskbygd, medan dottern blev kvar i Sverige och började skriva böcker på deras gemensamma språk, svenska. Detta bland annat.

 

Ofta, flera gånger om året, besökte hon dem sedan de återflyttat, har jag förstått. Tog färjan fram och åter mellan de bägge huvudstäderna. Såg modern, den fattiga arbetarkvinnan, tyna bort och fadern, som inte varit lätt att leva med, gå in i demensen och dö han också. Denna trad har även jag gjort åtskilliga gånger, av professionella och privata anledningar

 

I Stockholm var Anne-Marie bosatt vid Hornsgatan, i Drakenbergsområdet, om jag läst rätt. Där, helt nära lummiga Tantolunden, bor min dotter idag. Där bodde min morfar, när jag var liten, i ett härbärge för vilsekomna män. Det var ursprungligen en kyrka, man beskrev det som ett fängelse; vi besökte honom aldrig. Det slår mig, att Anne-Marie betraktade det senmodernistiska jättekomplex, som ersatte härbärget, som sitt fängelse. Var hon friare i sitt vindskyffe i Nice?

 

Hennes och mina vägar korsades aldrig – vi tillhörde olika socio-kulturella miljöer i Stockholm – förrän nu, genom brevurvalet, några år efter hennes bortgång. Jag möter en nästan jämnårig människa, med uppenbara svårigheter att hålla sin livslinje, sympatisk i sin något slarviga tillvaro och sin ovilja mot att stå i rampljuset. En mycket vacker utgivning är det.

 

Anders Björnsson

 

Anna Wahlgren läser Anne-Marie Berglunds brev

 

Anna Wahlgren skriver om brevboken:

BREVSKRIVARVÄDER, hette det förr. Man stängde in sig när vädret var trist och skrev brev. Anne-Marie Berglund skrev brev vare sig vädret var trist eller ej, och hon gjorde det inte sällan med vad som förr kallades gåspenna. Som hon doppade i bläck upphällt i en liten skål. Hon insåg att hon behövde ett kärl med vid hals som kunde förslutas - ”heter det bläckhorn?”. 

 

Poet, konstnär, brevskrivare. Varje vecka, närmast utan undantag, i 24 års tid växlade finlandssvenska Anne-Marie ”fragment”, som hon ibland kallade sina brev, med ”kumpanen”, författarvännen Thomas Nydahl i Skåne. Träffades de någonsin i verkliga livet? Det framgår inte. Men man kan nog säga att de gjorde mer än träffades. De möttes.

 

”Vår vänskap växte, och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv”, skriver Thomas Nydahl i förordet till sin nyutkomna bok ’Sedan möttes vi i Paris’, som pryds av ett av många själfulla foton på Anne-Marie, tagna av Hideo Matsumoto. ”Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött.” Han berättar hur breven ofta ledsagades av ”böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor” som lyfte vardagen än mer.

Förordet i sig är ett stycke konst. Både på och mellan de sakligt berättande raderna lyser kärleken, värmen, förtroligheten och tilliten uppenbar mellan dessa två själsfränder. Det är gränslöst vackert.

 

Brevsamlingen är i boken med nödvändighet reducerad till ett urval på dryga 300 sidor - men vilket urval, vilka sidor, ”fragment” eller ej! Anne-Marie Berglund själv avled i mars 2020, men i sina brev sprakar hon av liv, gråter, jublar, sjunger, hänför - och vänder och vrider däremellan på misströstan, vantro, ångest och osalighet utifrån det mänskligt gemensamma likaväl som ur den egna ensamhetens svärta - och inga brev i världen, vågar jag påstå, kan bli mer levande än dessa.

 

Breven är hennes. Från Thomas Nydahl finns inga. Ändå är han närvarande i korrespondensen på ett sätt som aldrig sviktar. ”Du är den enda som aldrig plundrar”, skriver Anne-Marie redan i mars 1998. ”Tvärtom, när jag skriver till dig får jag, genast får jag i retur (innan ditt brev sen kommer), för jag vet att du lyssnar med inte det nyfikna örat som jag hatar, utan med hjärtat, med inlevelsen och att du alltid tänker gott om mig (vilket är ömsesidigt).” 

 

Jag som skriver detta är ingen litteraturkritiker och försöker inte leka recensent, särskilt inte av poesi eller konst. Jag kände till Anne-Marie Berglund till namnet och - skam till sägandes - inte mycket mer. Hon skrev många böcker, höll ett antal konstutställningar, fick flera priser och utmärkelser, talade i åtskilliga offentliga sammanhang, drog också tillbaka böcker som bara väntade på utgivning, var en kulturpersonlighet av rang. Det jag inte visste vet kanske inte alla andra heller. Thomas Nydahl redovisar fakta för oss okunniga. Men en sak vet jag, även om jag bara talar för mig själv: ingen människa av kvinna född kan ha skrivit maken till brev, gåspenna eller ej. Och om brevskrivning vet jag en hel del. 

 

’Sedan möttes vi i Paris’ är ett mästerverk. En ren och inte sällan uppfordrande njutning. En förändrande, fördjupande, förlustande samling brev som lämnar spår efter sig för evigheten, skulle jag påstå, därför att den härrör ur den. Läs! är sålunda min allra varmaste rekommendation. Läs och lär! 

 

Guldgruva? Ymnighetshorn? Vad ska man sätta för namn på detta blomsterfång av tankar och känslor, förtroenden och leenden, klokheter och stundom taggiga livsreflektioner? Det går inte. Man får plocka sina blommor som de kommer till en:

 

”Vi är omgivna av skuggor, av soldater, av tomma skal utan samvete och så alla roffarna. Bland sådant pack försvinner de insiktsfulla själarna, då ju alltid dumheten är starkare än mildheten och visheten.”

 

”Efter Aniarapriset har flera hört av sig och velat låna pengar. Ibland kan man inte neka.”

 

”Har funderat på att ge ut mina ’porrminnen’ eftersom dessa är ganska roliga, jag var liksom före min tid i detta, i dag viker ju många småjäntor ut sig på nätet. - - Dessutom hatar jag ännu recensionen där det skrevs att jag ägnat mig åt kvinnans äldsta yrke. Senast nu med Aniara-priset, att i motiveringen stod det att jag skriver om det fula. Det visste jag inte innan och det chockade mig djupt. Jag har aldrig vetat att det fula finns ens, för mig var allt livet. - Å andra sidan, vilket svaghetstecken när man börjar tänka på sitt ’rykte’.”

 

Anne-Marie Berglund var både man och kvinna, om jag får uttrycka det så. Hon bejakade sex, åtrå, tillfälliga förbindelser - där hon inte sällan var initiativtagaren, ”Förföraren” - på ett spontant, beslutsamt och glädjefyllt sätt, så som män (i bästa fall) alltid har gjort, vilket varit tabubelagt för den ängsligt kyska, förskrämt hedersamma kvinnan som skulle stå vid spisen med ungar klättrande i kjolarna. Hon reflekterar:

 

“Hur många män har inte trivts med att samtala med prostituerade under sömnlösa nätter. Dessa skökor är väl de bästa själasörjare ofta. - Att det svenska samhället kriminaliserar män som köper sex är direkt befängt. Å, dessa duktighets och renhetsivrare! Jag vantrivs något oerhört i landet men vet att långt värre länder finns! Det är självgodheten jag inte klarar.”

 

Utan barn, förvisso, men inte utan kärlek levde denna diktare och konstnär som kanske aldrig fick något stort publikt genombrott men blev vederbörligen hyllad av kultureliten såväl härhemma som utomlands. Hon må ha varit en främmande fågel för så kallat vanligt folk, men hennes sång är beståndande: ”Betänk hur kort vårt liv är!”

 

Nej, utan kärlek var hon inte. Och kärlekens oundvikliga följeslagare heter inte hat utan sorg:

 

”Sorgen måste få värka ut; Alexandra David Neel, min stora hjältinna, isolerade sig och skrev ingenting på tre år när hennes älskade adoptivson ( - ) dött! Jag kunde inte följa med i en film på teve under tre år efter Jacques död. - - När jag förlorade Jacques, min enda människa på jorden, blev jag nästan galen. Och jag tror inte jag repade mig nånsin.”

 

”Hur oerhört glad jag är att du och Astrid ska gifta er! - Du vet vad ensamhet är, därför kan du ingå äktenskap. Å, om jag var på Bröllopet, så skulle jag hålla tal om Ensamheten. Jag menar att den är vi själva, och att vi i äktenskapet finner oaser, men aldrig fullständig vila, vår vandring kan bli verkligare, mer kraftfull bara. Men att våga tro på en förening är ett stort steg mot en utvidgning av ’jaget’. - - Ja, du blir gift, en stor skillnad ligger väl i det. Men jag hoppas vårt famlande efter orden fortsätter.”

 

”Nu gråter jag hela tiden. Det är bra. För jag vet att jag är in i märgen bestulen. Om jag bara förmådde hata, men det går inte. - - Sen jag föddes, bara drömde jag om en sak; att få bli själv. Inte älskas, inte behövas, inte användas; bara vara ett med mig själv och med Gud.” 

 

 

 

Första recensionen av Sedan möttes vi i Paris med Anne-Marie Berglunds brev

Foto: Hideo Matsumoto

 

Första recensionen av boken har skrivits av kollegan Per Erik Tell (hans sida finns här om du vill läsa hela hans text):

Författaren och bloggaren Thomas Nydahl i Viby är en av de mest produktiva skribenter jag någonsin mött. Han skriver inte bara böcker och bloggar. Han skriver brev. Riktiga brev.

Nu publicerar han i boken Sedan möttes vi i Paris delar av den omfattande brevskatt han bevarat efter brevväxling med den finlandssvenska poeten Ann-Marie Berglund (1952-2010) fram till hennes död i mars i fjol, bara dagar innan pandemin slog till.

Det är 24 års, stundtals intensiv, brevväxling vi får följa. Flera gånger slår det mig också att det är på riktigt, just brevväxling. Det är inga korta mail eller ännu kortare chattkommentarer med fåniga emojis. Det är riktiga brev i kuvert och med frimärken de skickar till varann. Det blir allvar.