Via Lissabon till en inre exil

Lissabon om natten. Foto: Hideo Matsumoto

 

Bilden ser ni varje dag i mitt blogghuvud. Det är inte något konstigt med det. Lissabon blev tidigt på 1980-talet en både fysisk och kulturell exilplats för mig. Det var mötet med fadon som ledde dit. Åren gick och jag skrev mängder om fadon, Lissabon och dess kulturhistoria. Det blev också fyra böcker, av vilka jag är särskilt tacksam för Musiken som föddes bortom haven.

Men det fanns en djupare mening än så. När fadon blev en del av mitt psyke blev det allt svårare att lyssna. Jag börjar gråta varje gång jag hör den bästa fadon. Den är självklart en klassisk fado och inte en moderniserad popvariant.

En inre exil kom att bli enda alternativet. I min inre exil är det nästan alltid tyst. Tystnaden är mer värd än allt annat, eftersom den omgivande värld jag så djupt föraktar ständigt måste låta och väsnas.

I det ligger mycket av förklaringen till min flykt från konsumtionskulturen, från sommarstädernas dunkande, från hyreshusens helvete.

Det finns alternativ. Jag valde ett alternativ redan 1982 på flykt från Malmö. Sedan fortsatte jag att fly. I det jag nu lever finns den inre exilens hela stillhet.

Det är från den jag önskar er alla en god fortsättning. Om jag bara orkar och förmår kommer bloggen att fortsätta på det nya året.